torsdag, 1 november, 2018


var bättre än förra året, dvs tandfickorna var nästan helt borta. Bra så långt. Fast jag fick veta att man inte ska fluorgurgla sig efter tandborstandet, utan snarare mitt på dan. Ja ja, då gör jag väl så då. Och det där med att ta bort tandsten är inte behagligt alls. Sen fick jag förstås inte äta på en timme, och jag som var hungrig redan när jag lade mig stolen där. Men jag insåg att det är ett överflödsproblem. Jag cyklade hem till maken, som ju inte heller fick äta då. Men nu har vi fått vår ärtsoppa, så det är bra. Och under tiden som jag väntade på att timmen skulle gå, så passade jag på att uträtta mina ärenden, brev som skulle postas och lämnas, cigariller som skulle köpas och så mjölk och lite diverse.

har jag nu skrivit till den kommunala handläggaren och dessutom skickat det till hennes chef. Jag påpekade att man känner sig i underläge och att personalen INTE ska diskutera schemaläggning med maken, dels p g a hans neurologiska problem – svårigheter att tänka i tidskategorier, dels eftersom han är en vänlig person, som inte vill säga emot alls.

Sen ville jag också få besked om avlastningen nästa vecka blir av, likaså om det blir någon tid i december. På det utsända schemat för kommande år fanns inga veckor i januari och februari. Betyder det att man inte har några tider då alls? Och aprilveckan passar oss inte eftersom vi har annat, sen länge planerat, då. Och juli har vi aldrig haft avlastning. Jag skrev också att om man hörde med brukarna om deras önskemål, så kunde det rentav betyda en besparing för kommunen. Det är iaf inte omöjligt, tänker jag. Men jag känner mig väldigt stressad nu, faktiskt.

Och jag minns förstås den första handläggaren, som efter första försöket med avlastning (en natts vistelse för maken) ringde och frågade om jag ‘kände mig utvilad nu’. Nej, det gjorde jag inte. Att väckas en eller två gånger varje natt – alltid – gör inte att man är utvilad efter en natt. Det fungerar i stället så att man=jag ändå vaknar under natten, även om det är underlättande att inte behöva gå upp.