så jag är inte riktigt säkert om det var en artikel från dagens SvD. Hur som, den handlade om mobbning, mest arbetsrelaterat. Och jag får väl säga att jag varit med om det 2 1/2 gång, typ. En gång hade plötsligt någon blivit befordrad över sin inkompetensnivå och kände sig förmodligen hotad, det var en mycket speciell person, men det hjälpte inte mycket där och då. Plötsligt skulle det göras undersökningar av arbetsmiljön, och jag fattade först ingenting. Konsult inkallades och vi satt där, det var verkligen inte en jättearbetsstyrka, ca tio pers, men vi satt där och materialet skulle gås igenom. Och plötsligt inser jag att alla parametrar pekar åt mitt håll, det är jag som anses vara problemet. Så jag begärde ordet och frågade rakt på sak vad dom tyckte att dom höll på med. Tydligen var tanken att man skulle snurra runt betydligt längre, så att alla, inte bara dom två drivande, till slut skulle komma till ‘rätt’ slutsats. Men att jag frågade för tidigt gjorde att större delen av gruppen liksom kom av sig och såg vad som pågick. Så det kunde varit värre, men en del av det som förekom glömmer jag inte. Civilkurage var en bristvara där och då.

Och ett annat tillfälle var ett icke jobbrelaterat sammanhang, där jag såg att nånting var väldigt fel, och väldigt många kom en och en till mig och sa – ‘ja, du har alldeles rätt, jag ser samma sak, men jag vågar inte säga nånting’. Och jag förstår inte riktigt hur man kan se sig i spegeln, när man säger sånt. Och där fick jag också veta att ‘alla’ föraktade mig, och en kort stund var jag rätt förtvivlad, jag låg på golvet, bokstavligen, och undrade om jag nånsin skulle orka ta mig upp. Men så började jag tänka på det där förledande ‘alla’ – kunde det verkligen vara sant? Så pass många fina och allmänt hederliga personer, som jag känt länge, kunde plötsligt ‘alla’ förakta mig? Och någonstans fanns en sorts rimlighet kvar, jag kunde resa mig upp igen. Skakigt, men reste mig gjorde jag. Också där finns det saker jag inte glömmer, jag har gått vidare, men jag minns. Tyvärr.

Och så hade jag för några år sen ett mindre jobb utanför hemmet. Jag hade diskuterat en utökning av antalet timmar med dom som beslutade och uppfattat att det skulle lösas så. Nån månad senare står en helt annan människa bredvid mig och säger – ‘ja, du vet att man organiserar om det där nu, så dina uppgifter försvinner?’. Nej, det visste jag verkligen inte, ingen av dom som borde gjort det hade informerat det minsta. Och sen, när jag hörde av mig, sa man att självklart förutsatte man att jag fortsatte ett par månader till och satte in den person som den nya organisationen skulle använda till detta. Då skrev jag ett mycket kort brev att det tyvärr formellt sett var helt omöjligt, så tack för mig. Det var en befrielse den sista dagen där.