är det allt. Vi diskuterar vårt problem med makens släktingar. Det som stör mig ofantligt måste nog ändå vara det här dom hävde ur sig att dom inte litade på oss. Jag har under ett hyfsat långt liv varit verksam i olika sammanhang där man varit oense, rentav väldigt mycket, och jag har hittills aldrig varit med om att någon trots detta påstått att jag inte går att lita på. För mig är det självklart att man i många olika situationer hamnar där man inte tycker lika, då får man hantera det. Men att det samtidigt måste vara så att man är konsekvent, att man försöker lyssna, att man försöker se hur det ser ut från andra hållet, men också att man inte gör en halmgubbe av ‘den andre’ som man sen förhåller sig till. Det är mycket märkligt alltihop.

Annonser