juli 2018


hörde jag den första åskknallen. Efter en timme började det regna och höll på en och en halv timme, sen återkom solen och det blev obeskrivligt fuktigt förstås. Sen har det kommit rejäla skurar igen, fast jag förstår att det skulle behöva regna i dagar nu. Det är ändå skönt att luften blev tvättad. Jag har ytterdörren öppen ut mot uteplatsen för att få in lite av den svalare luften. Och det är en tacksamhet att vi inte hört brandbilar köra iväg. Ambulansen har åkt österut två gånger, men det kan vara vad som helst.

Och åtminstone jag är påverkad av hettan, jag glömmer saker och måste tänka efter en extra gång.

i upprörda situationer, visst. Och efteråt funderar man=jag mycket över saker som blev sagda. T ex – ‘ja, vi känner ju inte er egentligen, vi har ju inte träffats särskilt mycket. Det var det där julkalaset ni hade varje år hemma hos er.’ Ja ha, så det var på något sätt fel att vi hade det där julkalaset, eller? Och jag minns med stor tacksamhet den där goda leverpuddingen deras mor alltid hade med i den speciella höganäsformen och mycket annat i samband med kalaset, men jag fixade ändå för oss femton sexton personer, och jag gjorde så gott jag kunde. Att det inte räckte nu, nog känns det konstigt, om det var så att dom längtade efter mer kontakt. Svärmor hade kontakt, hon berättade om deras liv och hur dom hade det. Men jag kanske kan tänka, att så vitt jag kan minnas var maken och jag bjudna till kusinen en gång under dessa årtionden. Vi bjöd in till våra barns bröllop och vi gjorde så gott vi förstod. Jag minns att när kusinen väntade barn, så lånade jag ut min bok om amning. Och jag minns sura repliker genom åren också. Ja ja. This too shall pass.

oavsett om dom kan definieras som tropiska, men påfrestande är det. I natt vakande jag strax före fyra, för maken ville till badrummet, och sen låg jag vaken till halv sex, när jag kände att jag ändå kunde gå upp och klä på mig, så det gjorde jag. Läste lite tidning på den svala balkongen och gick så småningom in till den blommiga soffan, där jag somnade vid sju och vaknade på riktigt vid nio. Och dom vakna timmarna fylldes förstås av olika saker, jag bad rosenkransen och försökte hålla koncentrationen där och sen gled tankarna iväg till släktingarna. Aldrig mer vill jag träffa dom utan någon neutral person närvarande, så känns det.

till slut få syn på den uppreklamerade blodmånen. Jag hängde på uteplatsen, som ligger åt rätt håll, från kvart över nio. Men dels var det disigt och dels var det tydligen för ljust. Och maken såg nasa-bilder på BBC och tyckte att jag borde väl kunnat också. Sen, när han lagt sig, såg jag att folk stod och tittade på viadukten en bit bort, så jag gick ut på uteplatsen igen – och minsann – där var den! Så jag traskade in till maken, där han låg i sängen, och jagade upp honom. Han tassade ut, enbart klädd i sin vita natt-tshirt, barfota dessutom och kunde se den, så det var ju lyckat till slut. Märkligt.

går förstås. Och jag somnade till mitt på dagen och vaknade lite hastigt och tittade upp och såg att klockan var sex, så jag tände ljuset och skulle börja läsa vesper, när det plötsligt slog mig att klockan var faktiskt halv ett. Jag skulle laga lunch alltså. Så det var bara att släcka ljuset och sätta på ugnen till laxen. Det kändes bisarrt.

När vi ätit tittade Äldste in och fixade lite med min dator och så diskuterade vi vår situation, förstås. Och jag konstaterade att mobilen, som bar sig illa åt när vi åkte bort, nu tycks ha piggnat till. Ja ja, sa Äldste, det är säkert ryssarna. Och så kom vi överens om att jag borde linda in den i tio lager folie, så kanske det löser sig. Och så fnissade vi lite.

hade, klokt nog, sövt Tvåans rottweiler när det skulle opereras bort en klo förra veckan. Nånting hade hänt på en promenad, lite oklart vad, men nu äter han antibiotika och är på bättringsvägen. Fast svärsonen hade frågat om han kunde gå ut i väntrummet under tiden. Tvåan kommenterade – ‘fast jag tycker ju det lite intressant när det är äckligt, så jag stannade kvar’.

Och båda svärsönerna fyller år på söndag, inte så smidigt kanske, men vi åker till Tvåan på eftermiddagen. Det påstås ska bli regn. Det känns lite oväntat ändå.

Och maken var mycket fascinerad över tåget som stod stilla en lång stund på stationen här. Till slut kom det ett ersättningståg, arma resenärer.

och sen tyckte jag att det blev enklare, om maken fick sova vidare ensam i sovrummet. Det blir liksom inte svalare om två personer ligger där, så jag satte på fläkten till honom och gick ut och satte mig på skuggiga balkongen. Rätt svalt så dags. Och så tvättade jag mina svalaste sommarbyxor, dom har liksom blivit lite svettiga på sistone.

Jag tror att det är dags för lite vatten nu, möjligen drack vi för lite i går, jag hade antydan till huvudvärk. Det kan iofs bero på släktingarna också. Och nu är jag redan så pass sömnig att jag tror det blir siesta efter maten.

som verkligen är en tapper själ, mitt i allt – hettan är ännu mer påfrestande för honom än för dom flesta av oss andra – han låg äntligen ner i sängen, och jag sa god natt, och han sa – ‘ja, det måste bli en bättre dag i morgon ändå’.

Fast varmt ska det bli, förstås. Och grannar till Äldste hade stått ute häromdagen, när det kom några sporadiska åskknallar (inget regn) och dom hade sett hur blixten slog ner och det började brinna alldeles i närheten. Dom hade omedelbart börjat släcka och larmade brandkåren, så där fick stopp på det snabbt. Vi hörde bilarna, som ryckte ut.

i handfatet i badrummet nyss. Det behövdes, om man säger så. Och jag tror jag fick ihop delarna tätt också. Bingo. Sommarens varmaste dag kanske. Och jag tänkte på ett helt annat sammanhang, jag var för många år sen med på en kyrkoherdeinstallation (alltså det högtidliga välkomnandet av en ny kyrkoherde). Jag hade varit i en annan kyrka först, kl 11, och sen åkte vi till det högtidliga som började 13. Och det var bokstavligen pukor och trumpeter och grejor. Och sen åts det stilfull middag på värdshuset här, med många och långa tal. Jag minns bara att vi fick lingonparfait till efterrätt. Och sen, nån gång efter sex, sa den stilfulla och mycket sociala hustrun till den nye kyrkoherden – ‘ja, och nu är ni välkomna till prästgården för lite förfriskningar’, och då fnissade biskopens hustru och sa – ‘ja, för all del, dagen är ju ändå förstörd’.

Så det säger vi då och då hemma hos oss, och just i dag passade det rätt bra.

talades det en del om vid detta förfärliga möte. Och det var tydligen bara vi som brast i den, ena kusinen lyfte sitt knappt halvfulla vattenglas och sa – ‘så här ser mitt förtroende för er ut’, och jag medger att jag tände till och lyfte mitt alldeles tomma glas och sa – ‘och det här är mitt’.

Och så det där ständiga förmodandet att dom professionella – rätt likalydande – värderingarna är fel, för kusinen har minsann tittat på hemnet, all sannings källa tydligen. Och vi vidhöll att vi helst ser ett skiftesförfarande, men det var inte intressant, för det blir ‘säkert’ mycket mer vid försäljning med mäklare. Fast då avgår förstås mäklararvode och skatt och andra summor, men inte behöver man tänka på sånt, fast vi alla fått beräkningar på vad det går till.

Och i inledningen påpekades också att maken var född i ‘stan’, som om han kunde göra något åt det, så här pass långt efteråt. Och kusinerna har ju tagit sig från sin fäderneärvda torva och haft precis lika mycket, om inte mer, stadsliv. Och så slängdes det fram, att om någon av kusinens barn hade velat köpa (det vill han inte), så hade vi säkert velat ha ett så högt pris som bara möjligt. På sig själv känner man andra. Och jag svarade att, nej det hade vi inte sagt, vi hade accepterat en rimlig värdering och sett ett värde att släkten fortfarande skulle funnits på gården. Så vi är djupt oense om mycket. Och när kusinen röt åt Äldste, att hon är äldre och kräver respekt (han var mycket saklig och inte alls respektlös), så sade jag att jag är ju faktiskt äldre än hon, om det nu ska räknas. Och då fick jag veta vilken förfärlig människa jag är. Jamenvisst.

« Föregående sidaNästa sida »