i upprörda situationer, visst. Och efteråt funderar man=jag mycket över saker som blev sagda. T ex – ‘ja, vi känner ju inte er egentligen, vi har ju inte träffats särskilt mycket. Det var det där julkalaset ni hade varje år hemma hos er.’ Ja ha, så det var på något sätt fel att vi hade det där julkalaset, eller? Och jag minns med stor tacksamhet den där goda leverpuddingen deras mor alltid hade med i den speciella höganäsformen och mycket annat i samband med kalaset, men jag fixade ändå för oss femton sexton personer, och jag gjorde så gott jag kunde. Att det inte räckte nu, nog känns det konstigt, om det var så att dom längtade efter mer kontakt. Svärmor hade kontakt, hon berättade om deras liv och hur dom hade det. Men jag kanske kan tänka, att så vitt jag kan minnas var maken och jag bjudna till kusinen en gång under dessa årtionden. Vi bjöd in till våra barns bröllop och vi gjorde så gott vi förstod. Jag minns att när kusinen väntade barn, så lånade jag ut min bok om amning. Och jag minns sura repliker genom åren också. Ja ja. This too shall pass.