lördag, 28 juli, 2018


hittills, det där att få in svalare luft, snarare tvärtom. Inomhustemperaturen steg till 30°, högst så här långt. Och maken såg lite tagen ut, så han fick vila lite längre här före tét. Och han säger att han har lite extra ont i höger knä, det vreds ju lite första vändan han ramlade, men jag hoppas att vila ordnar det hela för honom.

Och det är så varmt fortfarande att jag inte ens orkar läsa böcker. Det är tillräckligt att sitta upp, ungefär. Det är rentav så att jag ser fram emot att köra till Tvåan i morgon med ac:n påslagen. Och vi ska åka till närmaste kyrkan först, det blir inte mycket ac på det, men å andra sidan går det fort.

hörde jag den första åskknallen. Efter en timme började det regna och höll på en och en halv timme, sen återkom solen och det blev obeskrivligt fuktigt förstås. Sen har det kommit rejäla skurar igen, fast jag förstår att det skulle behöva regna i dagar nu. Det är ändå skönt att luften blev tvättad. Jag har ytterdörren öppen ut mot uteplatsen för att få in lite av den svalare luften. Och det är en tacksamhet att vi inte hört brandbilar köra iväg. Ambulansen har åkt österut två gånger, men det kan vara vad som helst.

Och åtminstone jag är påverkad av hettan, jag glömmer saker och måste tänka efter en extra gång.

i upprörda situationer, visst. Och efteråt funderar man=jag mycket över saker som blev sagda. T ex – ‘ja, vi känner ju inte er egentligen, vi har ju inte träffats särskilt mycket. Det var det där julkalaset ni hade varje år hemma hos er.’ Ja ha, så det var på något sätt fel att vi hade det där julkalaset, eller? Och jag minns med stor tacksamhet den där goda leverpuddingen deras mor alltid hade med i den speciella höganäsformen och mycket annat i samband med kalaset, men jag fixade ändå för oss femton sexton personer, och jag gjorde så gott jag kunde. Att det inte räckte nu, nog känns det konstigt, om det var så att dom längtade efter mer kontakt. Svärmor hade kontakt, hon berättade om deras liv och hur dom hade det. Men jag kanske kan tänka, att så vitt jag kan minnas var maken och jag bjudna till kusinen en gång under dessa årtionden. Vi bjöd in till våra barns bröllop och vi gjorde så gott vi förstod. Jag minns att när kusinen väntade barn, så lånade jag ut min bok om amning. Och jag minns sura repliker genom åren också. Ja ja. This too shall pass.

oavsett om dom kan definieras som tropiska, men påfrestande är det. I natt vakande jag strax före fyra, för maken ville till badrummet, och sen låg jag vaken till halv sex, när jag kände att jag ändå kunde gå upp och klä på mig, så det gjorde jag. Läste lite tidning på den svala balkongen och gick så småningom in till den blommiga soffan, där jag somnade vid sju och vaknade på riktigt vid nio. Och dom vakna timmarna fylldes förstås av olika saker, jag bad rosenkransen och försökte hålla koncentrationen där och sen gled tankarna iväg till släktingarna. Aldrig mer vill jag träffa dom utan någon neutral person närvarande, så känns det.