fredag, 27 juli, 2018


till slut få syn på den uppreklamerade blodmånen. Jag hängde på uteplatsen, som ligger åt rätt håll, från kvart över nio. Men dels var det disigt och dels var det tydligen för ljust. Och maken såg nasa-bilder på BBC och tyckte att jag borde väl kunnat också. Sen, när han lagt sig, såg jag att folk stod och tittade på viadukten en bit bort, så jag gick ut på uteplatsen igen – och minsann – där var den! Så jag traskade in till maken, där han låg i sängen, och jagade upp honom. Han tassade ut, enbart klädd i sin vita natt-tshirt, barfota dessutom och kunde se den, så det var ju lyckat till slut. Märkligt.

går förstås. Och jag somnade till mitt på dagen och vaknade lite hastigt och tittade upp och såg att klockan var sex, så jag tände ljuset och skulle börja läsa vesper, när det plötsligt slog mig att klockan var faktiskt halv ett. Jag skulle laga lunch alltså. Så det var bara att släcka ljuset och sätta på ugnen till laxen. Det kändes bisarrt.

När vi ätit tittade Äldste in och fixade lite med min dator och så diskuterade vi vår situation, förstås. Och jag konstaterade att mobilen, som bar sig illa åt när vi åkte bort, nu tycks ha piggnat till. Ja ja, sa Äldste, det är säkert ryssarna. Och så kom vi överens om att jag borde linda in den i tio lager folie, så kanske det löser sig. Och så fnissade vi lite.

hade, klokt nog, sövt Tvåans rottweiler när det skulle opereras bort en klo förra veckan. Nånting hade hänt på en promenad, lite oklart vad, men nu äter han antibiotika och är på bättringsvägen. Fast svärsonen hade frågat om han kunde gå ut i väntrummet under tiden. Tvåan kommenterade – ‘fast jag tycker ju det lite intressant när det är äckligt, så jag stannade kvar’.

Och båda svärsönerna fyller år på söndag, inte så smidigt kanske, men vi åker till Tvåan på eftermiddagen. Det påstås ska bli regn. Det känns lite oväntat ändå.

Och maken var mycket fascinerad över tåget som stod stilla en lång stund på stationen här. Till slut kom det ett ersättningståg, arma resenärer.

och sen tyckte jag att det blev enklare, om maken fick sova vidare ensam i sovrummet. Det blir liksom inte svalare om två personer ligger där, så jag satte på fläkten till honom och gick ut och satte mig på skuggiga balkongen. Rätt svalt så dags. Och så tvättade jag mina svalaste sommarbyxor, dom har liksom blivit lite svettiga på sistone.

Jag tror att det är dags för lite vatten nu, möjligen drack vi för lite i går, jag hade antydan till huvudvärk. Det kan iofs bero på släktingarna också. Och nu är jag redan så pass sömnig att jag tror det blir siesta efter maten.