talades det en del om vid detta förfärliga möte. Och det var tydligen bara vi som brast i den, ena kusinen lyfte sitt knappt halvfulla vattenglas och sa – ‘så här ser mitt förtroende för er ut’, och jag medger att jag tände till och lyfte mitt alldeles tomma glas och sa – ‘och det här är mitt’.

Och så det där ständiga förmodandet att dom professionella – rätt likalydande – värderingarna är fel, för kusinen har minsann tittat på hemnet, all sannings källa tydligen. Och vi vidhöll att vi helst ser ett skiftesförfarande, men det var inte intressant, för det blir ‘säkert’ mycket mer vid försäljning med mäklare. Fast då avgår förstås mäklararvode och skatt och andra summor, men inte behöver man tänka på sånt, fast vi alla fått beräkningar på vad det går till.

Och i inledningen påpekades också att maken var född i ‘stan’, som om han kunde göra något åt det, så här pass långt efteråt. Och kusinerna har ju tagit sig från sin fäderneärvda torva och haft precis lika mycket, om inte mer, stadsliv. Och så slängdes det fram, att om någon av kusinens barn hade velat köpa (det vill han inte), så hade vi säkert velat ha ett så högt pris som bara möjligt. På sig själv känner man andra. Och jag svarade att, nej det hade vi inte sagt, vi hade accepterat en rimlig värdering och sett ett värde att släkten fortfarande skulle funnits på gården. Så vi är djupt oense om mycket. Och när kusinen röt åt Äldste, att hon är äldre och kräver respekt (han var mycket saklig och inte alls respektlös), så sade jag att jag är ju faktiskt äldre än hon, om det nu ska räknas. Och då fick jag veta vilken förfärlig människa jag är. Jamenvisst.