som barndomen bestod av. För min del är det minnet av gårdsplanen hemma, badplatsen en liten cykeltur bort, lekstugan pappa byggde. Det är borta, finns inte ens rent fysiskt, min kusin som äger det har låtit allt växa igen till en ogenomtränglig skog mellan husen, och det var förfärligt när jag åkte dit senast.

För maken är det förstås hans mormors hus, som var sommarloven. Han var alltid där hela tiden och dessutom en termin, när han hade varit krasslig. Mormor och morbröderna. Höbärgning, köra traktor, bada, frukostarna i glasverandan, ta hem korna på kvällen. Och tryggheten med den mycket älskade mormodern. Och om ett par timmar ska vi åka dit igen och maken ska, med viss möda, ta sig uppför trappan och in i huset där vi ska träffa släktingarna, som sagt att då var då, men nu vill vi ha så mycket pengar som möjligt för det. Och vi har förvisso ingen önskan att lura dom på minsta sätt, vi följer dom olika – vid det här laget tre ganska likalydande värderingarna – och är beredda att ge det rimliga priset.

Och jag medger att det här är svårt, jag är rätt trött i grunden och så värmen på det. Och jag sörjer för makens skull att han ska behöva mötas av oviljan och en sorts misstänksamhet och missunnsamhet. Dessutom är det känslan att oavsett vad vi säger och vilka papper vi kan lägga fram, så är det ändå inte tillräckligt. Jag såg till att jag kom upp rätt tidigt, och nu ska jag resa mig upp och be dagens morgonbön och koka gröten och hjälpa maken att göra sig klar.