torsdag, 26 juli, 2018


som verkligen är en tapper själ, mitt i allt – hettan är ännu mer påfrestande för honom än för dom flesta av oss andra – han låg äntligen ner i sängen, och jag sa god natt, och han sa – ‘ja, det måste bli en bättre dag i morgon ändå’.

Fast varmt ska det bli, förstås. Och grannar till Äldste hade stått ute häromdagen, när det kom några sporadiska åskknallar (inget regn) och dom hade sett hur blixten slog ner och det började brinna alldeles i närheten. Dom hade omedelbart börjat släcka och larmade brandkåren, så där fick stopp på det snabbt. Vi hörde bilarna, som ryckte ut.

i handfatet i badrummet nyss. Det behövdes, om man säger så. Och jag tror jag fick ihop delarna tätt också. Bingo. Sommarens varmaste dag kanske. Och jag tänkte på ett helt annat sammanhang, jag var för många år sen med på en kyrkoherdeinstallation (alltså det högtidliga välkomnandet av en ny kyrkoherde). Jag hade varit i en annan kyrka först, kl 11, och sen åkte vi till det högtidliga som började 13. Och det var bokstavligen pukor och trumpeter och grejor. Och sen åts det stilfull middag på värdshuset här, med många och långa tal. Jag minns bara att vi fick lingonparfait till efterrätt. Och sen, nån gång efter sex, sa den stilfulla och mycket sociala hustrun till den nye kyrkoherden – ‘ja, och nu är ni välkomna till prästgården för lite förfriskningar’, och då fnissade biskopens hustru och sa – ‘ja, för all del, dagen är ju ändå förstörd’.

Så det säger vi då och då hemma hos oss, och just i dag passade det rätt bra.

talades det en del om vid detta förfärliga möte. Och det var tydligen bara vi som brast i den, ena kusinen lyfte sitt knappt halvfulla vattenglas och sa – ‘så här ser mitt förtroende för er ut’, och jag medger att jag tände till och lyfte mitt alldeles tomma glas och sa – ‘och det här är mitt’.

Och så det där ständiga förmodandet att dom professionella – rätt likalydande – värderingarna är fel, för kusinen har minsann tittat på hemnet, all sannings källa tydligen. Och vi vidhöll att vi helst ser ett skiftesförfarande, men det var inte intressant, för det blir ‘säkert’ mycket mer vid försäljning med mäklare. Fast då avgår förstås mäklararvode och skatt och andra summor, men inte behöver man tänka på sånt, fast vi alla fått beräkningar på vad det går till.

Och i inledningen påpekades också att maken var född i ‘stan’, som om han kunde göra något åt det, så här pass långt efteråt. Och kusinerna har ju tagit sig från sin fäderneärvda torva och haft precis lika mycket, om inte mer, stadsliv. Och så slängdes det fram, att om någon av kusinens barn hade velat köpa (det vill han inte), så hade vi säkert velat ha ett så högt pris som bara möjligt. På sig själv känner man andra. Och jag svarade att, nej det hade vi inte sagt, vi hade accepterat en rimlig värdering och sett ett värde att släkten fortfarande skulle funnits på gården. Så vi är djupt oense om mycket. Och när kusinen röt åt Äldste, att hon är äldre och kräver respekt (han var mycket saklig och inte alls respektlös), så sade jag att jag är ju faktiskt äldre än hon, om det nu ska räknas. Och då fick jag veta vilken förfärlig människa jag är. Jamenvisst.

så förfärligt som jag hade kunnat ana. Om man säger så. Och jag hade servicesinnat printat ut ett ex av vår värderingsmans alster och presenterade. Till saken hör alltså att vi vid vårt förra möte kommit överens om att vi skulle ordna var sin professionell värdering och den skulle vara klar till ca 13 augusti. Då var jag rätt angelägen om att rentav kunna ha med den till mötet i dag. Men det var ett stort fel av oss. Har ni gjort det redan? Ja, Sverige i sommartider, där får man ligga på lite grann, typ. Men det var upprörande att vi var klara.

Sen var det dessutom fel på mitt kroppsspråk. Jo då. Och nån snickare dom träffat hade haft synpunkter på nånting maken sagt 1996. Tjosan. Och det sägs på bygden att dom (släktingarna) är snåla. Ja, för en gångs skull har möjligen bygden hittat ett korn av sanning.

Nej, som Äldste sa efteråt, många såna här dagar behöver man inte. Och vårt nästa inspirerande möte blir 18 september. Hu.

som barndomen bestod av. För min del är det minnet av gårdsplanen hemma, badplatsen en liten cykeltur bort, lekstugan pappa byggde. Det är borta, finns inte ens rent fysiskt, min kusin som äger det har låtit allt växa igen till en ogenomtränglig skog mellan husen, och det var förfärligt när jag åkte dit senast.

För maken är det förstås hans mormors hus, som var sommarloven. Han var alltid där hela tiden och dessutom en termin, när han hade varit krasslig. Mormor och morbröderna. Höbärgning, köra traktor, bada, frukostarna i glasverandan, ta hem korna på kvällen. Och tryggheten med den mycket älskade mormodern. Och om ett par timmar ska vi åka dit igen och maken ska, med viss möda, ta sig uppför trappan och in i huset där vi ska träffa släktingarna, som sagt att då var då, men nu vill vi ha så mycket pengar som möjligt för det. Och vi har förvisso ingen önskan att lura dom på minsta sätt, vi följer dom olika – vid det här laget tre ganska likalydande värderingarna – och är beredda att ge det rimliga priset.

Och jag medger att det här är svårt, jag är rätt trött i grunden och så värmen på det. Och jag sörjer för makens skull att han ska behöva mötas av oviljan och en sorts misstänksamhet och missunnsamhet. Dessutom är det känslan att oavsett vad vi säger och vilka papper vi kan lägga fram, så är det ändå inte tillräckligt. Jag såg till att jag kom upp rätt tidigt, och nu ska jag resa mig upp och be dagens morgonbön och koka gröten och hjälpa maken att göra sig klar.