söndag, 8 juli, 2018


på kvällen, när maken lagt sig, sätter jag mig och tittar lite i datorn, kanske på tv en stund. Jag behöver lite av det man ibland kallar egentid. Och notera, jag är alldeles utmärkt medveten om att maken är en vänlig och tålig människa, som bär sina svårigheter på ett beundransvärt sätt. Jag vet det. Fast så här på kvällen kan jag inte alls säga det om mig själv. Kvällsbestyren är dränerande. Vi är båda trötta och det där arbetsminnet är kortare än någonsin. Nästan varenda kväll när maken går till badrummet har han ingen aning om att han ska ta av sig kläderna och sen rensa och borsta tänderna, alla andra detaljer dessutom. Att man måste skölja av tandkrämen innan man använder handduken t ex, det är en källa till förvåning. Och samtidigt som jag håller koll på vad som händer eller inte händer i badrummet, så pysslar jag runt och drar för gardiner i sovrummet, lägger tvätt i korgar, dukar frukost, lägger linfrön i blöt till gröten och tar fram kläder till morgondagen.

Och nu har jag hunnit hit, nu andas jag lite grann.

förstås Call the Midwife så här på söndagskvällarna. Det är så gripande, faktiskt, rätt nyss och ändå så långt borta.

Och nu ska jag snart sätta mig och dela veckans medicin i makens dosett och skriva en handlingslista till apoteket. Det är snopet om tandtråden tar slut, typ. Och så fick jag besked från Äldsta att dom kommer och fikar här på tisdag. Trevligt. Samtidigt känner jag att jag måste nog skriva en lista på vad jag måste göra måndag/tisdag, det är så lätt att nånting glöms. Det är svårt att hålla allting i det stackars huvudet. Och jag kan inte påstå att värmen gör det enklare, men jag minns hur det var att frysa, så jag försöker andas lugnt.

får jag ändå säga. T o m potatisen var god, kokt med skal. Och kycklinggrytan med kapris var väldigt god. Och kladdkakemuffinsen till kaffet var precis vad vi behövde som avslutning. Dessutom var det lycka att slippa göra mer än att koka den där potatisen. Det är fortfarande mycket varmt och klibbigt, jag minns rentav en resa till Rom för många år sen. Det visade sig att sista kvällen skulle hela sällskapet gå på en lite stilfull restaurang och min rumskamrat suckade lite – ‘det säger dom nu, när allt man äger och har är alldeles svettigt’. Ungefär så här nu. Och jag tittar på mina överdådiga petunior, nån sorts rekordblomning hittills.

Och en sån lättnad det var att läsa att åtminstone två av dom instängda pojkarna kommit ut vid liv, hur det känns för övrigas familjer kan man bara inte föreställa sig.