här på morgonen och det känns nästan förvånande. Det har blivit så självklart att det är sol att det där gråa täcket är ovant. Men trots det är jag tidigt uppe, maken vaknade och sen kunde jag inte somna om. Eftersom jag inte skaffat mig vanan att ständigt gå runt med en vattenflaska, så glömmer jag nog att dricka dessa varma dagar. Och då blir det lite törstig känsla i kroppen, tungt huvudet och så.

Men jag ska duscha och koka gröt, och nån stans på mitten tänder jag mitt ljus, förstås.  Och jag är tacksam både över att kunna resa mig och att kunna koka gröt. Och så tänker jag på en mycket gammal vän, som tiden möjligen rinner ut för, så tacksam för vad han har givit mig genom åren. En del människor kliver för nära – på alla sätt – och kan häva ur sig tanklösheter av typen ‘ni är så fina du och din man’ vid första mötet och jag tänker (otacksamt) ‘det har du inte den blekaste aning om’, men andra, som den vän som nu är i mina tankar – han kunde bara gå fram och stryka mig över kinden, han kunde säga när vi sa hej då – ‘jag ser hur du har det’. Och det är tröst som lättar bördan.