ungefär som vanligt. Och det kan jag vara tacksam för. Och det händer också att jag tycker det är tyngre. I går kväll t ex. Jag bestämde mig för att eftersom söndagsmorgonen börjar rätt tidigt här, så skulle jag lägga mig lite tidigare än vanligt. Så jag borstade tänderna och pysslade och sen öppnade jag sovrumsdörren mycket försiktigt, men maken halvvaknade och började tjata om att han nog skulle gå upp och jag sa, så vänligt jag förmådde, att nej, det var inte alls dags, det var mitt i natten. Han somnade in igen. Och så skulle jag stänga av fläkten, som surrade lite lagom, men det knäpper förstås till. Och då började han prata igen om det att gå upp, och jag väste att det var inte alls dags. Självklart hade han ingen aning om detta sen.

Och i morse blev det, som nästan alltid, lite kaos, trots mina försök att se till att vi har gott om tid, men det finns alltid möjlighet att något nytt kommer upp på makens radar. Och så är det alla dessa detaljer, som jag måste hålla koll på. Men vi kom iväg, lite sent, men inte för sent. Sen var det en fin Högmässa och trevlig mugg kaffe efteråt. Och vi åkte hem i stor frid.

Nu har vi ätit oxroulader och så kladdkakemuffins, lagom kladdiga, till kaffet.