från Äldsta. Hon och familjen hade firat bröllopsdag med en utflykt. Tänk att alla dessa år gått. Så här dags satt vi väl fortfarande och åt det sista, kan jag tänka. Jag hade lagat maten till sextio personer (och sytt Tvåans klänning) och fixat och pysslat. Och nånstans har jag fortfarande kvar min linneservett, som jag aldrig fick ren från mascaran, för jag grät under tacktalet, det gjorde jag.

Och det var väldigt fint senare på kvällen, när vi i den lite äldre generationen satt hemma hos oss och åt lite och drack lite till. Och på söndagsmorgonen ringde klockan vid sju, för jag visste att lokalen där vi ätit skulle vara städad och iordningställd igen för nästa aktivitet. Och jag satte mig upp och tog ett par huvudvärkstabletter. Och en tidigare granne dök upp lite oväntat, hans fru som vi var mycket fästa vid, hade fått en mindre infarkt under natten (jo, hon mår bra numer) och han kämpade och flyttade bord och hjälpte till på ett fantastiskt sätt.

Sen satt vi de ca tolv närmaste och åt rester vid lunchtid och det öppnades presenter och det var så oerhört trevligt, solen sken och alla hade så roligt. Och sen åkte de flesta, Äldsta och svärsonen skulle fvb till Italien. Och Yngste kom ner från övervåningen och hade öppnat datorn, som ingen haft tid med på två dygn, och sa – ‘det står att M är död’. Fortfarande saknad och avhållen, kär vän.

Och första bröllopsdagen satt dom i en lägenhet i ett annat land, med flyttkartonger runt sig och nästan inga pengar, McD på golvet. Också ett minne, gissar jag.