söndag, 1 juli, 2018


från Äldsta. Hon och familjen hade firat bröllopsdag med en utflykt. Tänk att alla dessa år gått. Så här dags satt vi väl fortfarande och åt det sista, kan jag tänka. Jag hade lagat maten till sextio personer (och sytt Tvåans klänning) och fixat och pysslat. Och nånstans har jag fortfarande kvar min linneservett, som jag aldrig fick ren från mascaran, för jag grät under tacktalet, det gjorde jag.

Och det var väldigt fint senare på kvällen, när vi i den lite äldre generationen satt hemma hos oss och åt lite och drack lite till. Och på söndagsmorgonen ringde klockan vid sju, för jag visste att lokalen där vi ätit skulle vara städad och iordningställd igen för nästa aktivitet. Och jag satte mig upp och tog ett par huvudvärkstabletter. Och en tidigare granne dök upp lite oväntat, hans fru som vi var mycket fästa vid, hade fått en mindre infarkt under natten (jo, hon mår bra numer) och han kämpade och flyttade bord och hjälpte till på ett fantastiskt sätt.

Sen satt vi de ca tolv närmaste och åt rester vid lunchtid och det öppnades presenter och det var så oerhört trevligt, solen sken och alla hade så roligt. Och sen åkte de flesta, Äldsta och svärsonen skulle fvb till Italien. Och Yngste kom ner från övervåningen och hade öppnat datorn, som ingen haft tid med på två dygn, och sa – ‘det står att M är död’. Fortfarande saknad och avhållen, kär vän.

Och första bröllopsdagen satt dom i en lägenhet i ett annat land, med flyttkartonger runt sig och nästan inga pengar, McD på golvet. Också ett minne, gissar jag.

kvar när jag kom till maxi. Och så handlade jag det som behövs till morgondagens middag, när Yngste och flickvännen kommer. Hon är ju känslig för mjölksocker, så på det där vanliga viset började förstås hjärnan att skyffla fram grejor med smör och grädde och ost, när jag skulle tänka till. Men nu blir det pizzaiolasås, kokt färskpotatis, sallad och efterrätt blir jordgubbssorbet. Sen ville jag ha en lite kaka till kaffet, så under tiden som jordgubbssorbeten surrade gjorde jag kransekagor. Lite glasyr sen är det klart. Och allt är rentav diskat också och fryselementet tillbaka i frysen. När Äldste och svärdottern gifte sig var ju mitt enda bidrag jordgubbssorbet, men det var å andra sidan många gäster, så jag höll på i evigheters evighet med den där sorbeten. Och sen skulle den transporteras till matstället också, jag packade kylväskan så gott jag kunde, och flickorna i köket hade hanterat den på ett utmärkt sätt. Men sen dess har jag inte kommit mig för.

sömnkunskaperna, han fortsätter allt. I går fnissade jag, jag orkade bara skumma artikeln, jag blir fortfarande provocerad. Men bilden – en väldigt stilig, rentav elegant, kvinna ligger stilfullt på nån sorts schäslong och är den sovande i ett forskningsprojekt. Och vid fotändan står den manlige försöksledaren (?) i prydlig kostym med blicken på klockan och bredvid sitter assistenten, en kvinna med elegant korsade ben och nätta pumps och ett anteckningsblock. Dom håller på att kartlägga den sovandes stödjepunkter. Och jag bara undrar hur naturligt försökspersonen verkligen sover och sen undrar jag förstås hur det går med sömnen för projektpersonerna. Tillbringade dom hela natten med sitt klockande och sitt antecknande?

ungefär som vanligt. Och det kan jag vara tacksam för. Och det händer också att jag tycker det är tyngre. I går kväll t ex. Jag bestämde mig för att eftersom söndagsmorgonen börjar rätt tidigt här, så skulle jag lägga mig lite tidigare än vanligt. Så jag borstade tänderna och pysslade och sen öppnade jag sovrumsdörren mycket försiktigt, men maken halvvaknade och började tjata om att han nog skulle gå upp och jag sa, så vänligt jag förmådde, att nej, det var inte alls dags, det var mitt i natten. Han somnade in igen. Och så skulle jag stänga av fläkten, som surrade lite lagom, men det knäpper förstås till. Och då började han prata igen om det att gå upp, och jag väste att det var inte alls dags. Självklart hade han ingen aning om detta sen.

Och i morse blev det, som nästan alltid, lite kaos, trots mina försök att se till att vi har gott om tid, men det finns alltid möjlighet att något nytt kommer upp på makens radar. Och så är det alla dessa detaljer, som jag måste hålla koll på. Men vi kom iväg, lite sent, men inte för sent. Sen var det en fin Högmässa och trevlig mugg kaffe efteråt. Och vi åkte hem i stor frid.

Nu har vi ätit oxroulader och så kladdkakemuffins, lagom kladdiga, till kaffet.