tisdag, 29 maj, 2018


jag inser att jag inte är särskilt svårt drabbad, men hur som tar jag en liten tablett varenda dag under säsongen sen flera år. Det började med att jag snorade och snorade en vår och så råkade jag prata med min bror och han sa – ‘det är pollen’ och jag var tveksam. Vår äldste bror hade varit kraftigt allergisk i alla år, och därför var det underligt nog så att vi inte trodde att vi led av just det, men min yngste bror påstod att jag skulle vara av med snörvlandet inom en timme om jag tog ett piller, och minsann – så var det. Men i dag hade man bytt förpackning, så jag höll på att ta fel sort, jag testade den för ett par år sen och den hade ingen effekt alls, men jag hann tänka till, så nu hoppas jag att det är löst.

av Drew, the Salvage Hunter, somnar jag alltid, trots att jag är lidelsefullt intresserad av alla konstiga prylar han hittar och köper. Jag blev rentav så inspirerad av en jätterosa flamingo, som han köpte nån gång, så när jag i veckan såg en som var ca 12 cm, så köpte jag den. Den står på ett litet bord på inglasade balkongen. Men somnar gör jag. Det kan bero på värmen också. Eller allmän trötthet. Som regel brukar det också betyda att jag börjar tugga på nånting, oklart vad, när jag vaknar. Men i dag lät jag bli, det är väl nån sorts fall framåt, det är bara onödigt.

Och jag gjorde den sista (?) flamrosa utskriften av viktiga papper, för jag fick besked att skrivarens färger kommit. Jag hämtar dom i morgon bitti.

och i det närmaste torkat dessutom, så snart har jag ingen ursäkt att inte sätta mig vid symaskinen igen.

Och jag hade ett antal ärenden ute i folkvimlet, bl a biblioteket, där datasystemet nu fungerade igen. Fast när jag stod där så ringde mobilen och jag gick ut, då kom det förstås en traktor upp på planen framför biblioteket, så då gick jag in i entréhallen och fick en relativt rimlig telefonmiljö. Fast det är klart att det kom en fader, som skulle in med sina små barn på toaletten bredvid, ena barnet hade en söt t-shirt med texten ‘hela havet stormar’ och ungefär så var det också. Nå ja, jag lyckades ändå tala klart, ett samtal vi väntat på ett tag, även om det inte bringade någon vidare klarhet. Men det kan man förstås inte vänta sig, även om det trots allt är konstigt att folk som redan under hösten med stor energi ville avveckla ett gemensamt ägande, nu inte alls signalerar detta. Men ändå, en dag närmare avslut. Kanske. Rimligen.