den hand man fått, eller hur det nu heter. Jag vet det. Allt annat är fusk. Och samtidigt är jag verkligen inte alls särskilt vårdande, tyvärr, och det här med att leva med någon med en neurologisk skada är inte något jag vänjer mig vid särskilt bra. T ex när vi sätter oss vid frukosten och maken säger att han faktiskt ser i ögonvrån att jag häller upp gröten, ja min reaktion är att då kan han väl vrida på huvudet, så han ser det klart och tydligt. Men han kan inte, tanken dyker bara inte upp.

Och nu är lördagens pärs avklarad, han är ren och nöjd med det, och tvättmaskinen snurrar. Väderappen utlovar att det kan bli åska i eftermiddag. Och jag har bytt duk på köksbordet, jag har nu som princip att använda dom vackra dukar vi har, och sen köpte jag en löpare med blå hortensior, som jag har lagt på mitten. A thing of beauty is a joy forever, typ.