blir det, när det är nytvättat. Och lyckligtvis sitter det mesta fast på huvudet iaf. Men jag kan inte kamma det ordentligt (dvs sätta upp det) innan det är torrt, men jag räknar med att när jag skrivit klart här, så kommer det att gå. Och sen ska det packas och jag ska samla ihop sopor, som vanligt. För tänk om nånting händer mig på resan och barnen måste ta hand om mina otömda sopor. Ja ja. Det är möjligen inte ens det värsta i den situationen. Men det är trevligt för mig själv att komma hem till tomma sopkärl.

Jag funderade i går på varför folk inte tänker lite mer innan dom säger nåt. Vi stod där, jag och maken, och det kom fram en vänlig kvinna, som vi (mest maken) känt i många år, hon hälsade bl a på honom när han var på rehab, det vet jag. Och nu säger människan – ‘sjunger du lika fantastiskt fortfarande?’. Hur kan man häva ur sig nåt sånt? Nej, han gör inte det, ja han sörjer över det, är man halvsidigt förlamad, så är det så. Vad trodde hon han skulle kunna svara? Och han sa att han iaf var glad över att ha talet kvar. Och då säger hon förstås – ‘du ser alltså att du kan vara tacksam, så fint’. Och jag känner bara hur tryckkokaren liksom bygger upp inombords, men jag vände mig bort för säkerhets skull. En del förståelse har jag för att folk inte vet vad dom kan säga, men detta var ett proffs på människohantering, typ.