söndag, 13 maj, 2018


nu. Jag gick nyss ut med glasskräpet och kom då ner på gården, doften där nere, alla körsbärsträd, äppelträden, syrenerna på gång – helt underbart.

Och i morgon har jag en lång lista på saker som ska göras. Först ligger förstås hyresvärden, det här med köksvasken, ja.

Och sen läser jag Kerstin Strandberg ‘Skura ut. En bok om lidelsens sista detaljer’, mycket tankeväckande för mig. På olika plan. Vilket ansvar man har när man skriver. Och jag tänker förstås också på mina stillsamma rader här, någon som visste att jag skriver och som fast jag sagt att jag inte ville att just vederbörande skulle läsa, ändå letar upp mig – det går förstås om man sitter och letar efter ord och begrepp, jag fattar det – och sen säger – ‘jag vill aldrig mer att du skriver om mig’. Nej, i princip har jag väl inte gjort det heller, trots att vi varit en del av varandras liv länge. Och jag tänker förstås, på mitt enkla sätt, hade det inte varit bättre att ta nån sorts diskussion med mig om vad det var som skavde. Vem har rätt till sin berättelse?

organisation, det där att inte ha nån vask i närheten av spisen. Vanans makt förstås. Men jag kommer nog inte att vänja mig vid att ha den så pass långt från spisen, för så lång tid hoppas jag verkligen inte att det kommer att ta att få ordning på det hela. Och nej, vattnet hade inte sjunkit ett dugg under natten. Så nu sitter jag och ska samla ihop mig och börja diska i olika omgångar.

Men det är så vackert med alla blommande träd och nu har tydligen den där rallytävlingen i trakten avslutats. När jag gick och köpte den nya vaskrensaren i går så höll man på med nån sorts intervjurunda på torget, dvs man hade byggt upp en scen, som bilarna köra upp på och så intervjuades föraren och så körde dom ner igen. Rätt mycket gas och oljud, jag gissar att det var tanken.