torsdag, 10 maj, 2018


där utanför mitt fönster. Och så den oväntade värmen. Tacksam för min dag. Men jag tänkte nyss på att jag har inga drömmar längre, inte så där att jag tänker att jag skulle vilja göra det eller detta. All energi går åt till att klara dagen, och jag vet innerligt väl att jag på många sätt har ett bra liv, det är ett i-landsproblem.

Men det hindrar inte att jag hoppas för andras del, att deras drömmar ska kunna gå att förverkliga, drömmar om att få göra vackra saker, drömmar om att få plantera svartavinbärsbuskar. Som exempel. Och jag försöker andas lugnt och tänker att nästa vår, kanske. Och i morgon är en annan dag.

Någon hade i dag med sig en psalmbok, som hade Äldstas namn på insidan, glömd någonstans för länge sen. Samtidigt fick vi ett kort, maken för ett antal år sen, han står bredvid en skulptör vi kände, och det högg tag i mig. Det var en så bra bild på honom. Ja, jag saknar det liv som försvann.

och jag har ätit alldeles för mycket toscakaka. Och jag noterade att den nog ska stå inne 22 min och inte 30 innan jag häller på själva toscan. Det kommer att bli ännu bättre.

Och maken har hittat nån sorts tågprogram, som just nu hörs utifrån tv:n, australiska (?) män, som har ‘extreme dangers’ hela tiden. Och jag funderar på att sätta mig på inglasade balkongen med en bok ’21 kyrkofäder’ av Peter Halldorf, rentav ett glas lemonad också.

Och i morgon ska vi äta matjessill, om det nu är en kort stund sommar, så gäller det att passa på.

för vår del. Men det blev en fin eftermiddag. När vi svängde upp den smalare vägen såg jag att Tvåans familjs bil stod vid kanten, så jag sms:ade henne och hon och hunden och pojkarna var på promenad och kom snart till huset där vi var. Så vi satte oss allihop och fikade i stora rummet och så småningom hade svärsonen pysslat färdigt med sitt och kom också dit. En lite oväntad familjeträff så där. Så härligt, även om vi funderar mycket på hur det ska ordna sig med huset på sikt. Vi kan bara hoppas.

Och Tvåan, alltid omtänksam, hade haft med sig blommor och satt på farmors grav. Och visst var det märkligt att vi satt där i rummet, där svärmor föddes för så länge sen.

Och sen åkte vi hem, den vackra vägen under bokarnas kronor, sjön skymtade här och där, och sen kom vi fram till den lite större vägen, bron som går över ån vi paddlade en sommar för länge sen.

och bokskogen hade djupnat i färgen sen i söndags, allt är så vackert. Och alldeles snart ska jag laga middag (nej, det fanns inget i frysen, som var lämpligt i dag) och sen ska jag överraska maken med utflykt. Och tydligen kan Äldste och familjen komma också. Så nu är den stora frågan om vi lyckas höra göken, som familjetraditionen bjuder på svärmors födelsedag.

Det är så vackert att jag tänker på vännen, som använde uttrycket ‘ det är onödigt vackert’, är man lite karg, så är man.