när han kom, trygghetslarminstallatören. Jag hade hunnit handla före frukost, och maken var påklädd och allt var i ordning. Och det gick utmärkt att installera, så nu känns det faktiskt som en lättnad. Att det kostar 220 kr/mån får väl betraktas som rimligt. Sen var det lite roligt att han använde ordet ‘nimmt’ på det mest självklara sätt, han var förvisso inte född här i trakten, längre bort än jag om man säger så. Och det betyder ungefär praktiskt, om någon undrar.

Och snart ska jag sätta mig och skriva ett brev till en avlägsen släkting, dvs våra fäder var kusiner. Jag vet dessutom att hennes far var entusiastisk släktforskare och skickade någon gång för länge sen papper om detta till mig, men dom försvann nog i förra flytten. Vi träffades en gång, när min farfars ende kvarvarande bror fyllde 90. Han hade uppfostrat hennes far, eftersom dennes far hade dött när sonen var ca 1 1/2. Jag såg i går en bild från begravningen i en hembygdsbok. Och jag minns hur man berättade att min farmor kom in i det hemmet en gång och förvånat sa – ‘men äter du gröt Emil, det brukar du inte tycka om?’ och han svarade, med en blick på hustrun – ‘sån här gröt kan vem som helst äta’. Hustrun och ene sonen dog rätt snart efter fadern och den lille gossen var ensam kvar. Då togs han om hand av sin moster och sin farbror, som gemensamt uppfostrade honom. Sen gifte dom sig, jag skulle gissa att dom var över sjuttio, när dom kom på idén. Övrig släkt tyckte det var lite onödigt.