onsdag, 9 maj, 2018


är jag allt. Mina glasögon har inte kommit än, tydligen. Fast jag tänker att om jag lämnat in dom i måndags, så är det ju helg den här veckan också, så det hade ändå varit anledning för fördröjning. Och dessutom har jag fått besked om att makens underkläder, som skulle kommit på tre till tio dagar, blivit försenade. Det är mindre brådska med dom, tänker jag, men glasögonen saknar jag. Det fungerar hyfsat med dom gamla, men dom nya är bättre. Och jag antar att man har nån sorts klämdag på fredag, så det blir väl inte förrän vecka 20.

Fast jag borde verkligen skicka efter ny färg till skrivaren. Suck.

så vackert nu. Och det stora trädet, som jag aldrig tittat på vad det egentligen är, som står på andra sidan om vår vanliga parkering, det fäller löven sent och grönskar sent också, men nu är det på gång.

Och i morgon var det svärmors födelsedag, så i åminnelse av henne har jag bakat en toscakaka i hennes form. Och Äldste sa redan i lördags att göken gol vid hennes föräldrahem, det älskade. Den gjorde det när hon föddes, det sa hon alltid.

Och jag skickade brev till min släkting, så nu blir det spännande om hon svarar.

Det är så varmt och vackert, jag bara hoppas att det blir lite mer sommar än dessa majdagar. Och jag tjatar om det, men det är så fint att maken kan sitta ute och känna sig lite mer rörlig här, det är inte där han har ramlat, så jag hoppas det går bra framöver också och nu känner jag mig lättad över det här med larmet.

när han kom, trygghetslarminstallatören. Jag hade hunnit handla före frukost, och maken var påklädd och allt var i ordning. Och det gick utmärkt att installera, så nu känns det faktiskt som en lättnad. Att det kostar 220 kr/mån får väl betraktas som rimligt. Sen var det lite roligt att han använde ordet ‘nimmt’ på det mest självklara sätt, han var förvisso inte född här i trakten, längre bort än jag om man säger så. Och det betyder ungefär praktiskt, om någon undrar.

Och snart ska jag sätta mig och skriva ett brev till en avlägsen släkting, dvs våra fäder var kusiner. Jag vet dessutom att hennes far var entusiastisk släktforskare och skickade någon gång för länge sen papper om detta till mig, men dom försvann nog i förra flytten. Vi träffades en gång, när min farfars ende kvarvarande bror fyllde 90. Han hade uppfostrat hennes far, eftersom dennes far hade dött när sonen var ca 1 1/2. Jag såg i går en bild från begravningen i en hembygdsbok. Och jag minns hur man berättade att min farmor kom in i det hemmet en gång och förvånat sa – ‘men äter du gröt Emil, det brukar du inte tycka om?’ och han svarade, med en blick på hustrun – ‘sån här gröt kan vem som helst äta’. Hustrun och ene sonen dog rätt snart efter fadern och den lille gossen var ensam kvar. Då togs han om hand av sin moster och sin farbror, som gemensamt uppfostrade honom. Sen gifte dom sig, jag skulle gissa att dom var över sjuttio, när dom kom på idén. Övrig släkt tyckte det var lite onödigt.