lördag, 5 maj, 2018


förstås, och med detta förstås menar jag inte att det är självklart, utan att jag är väldigt tacksam att så mycket gått så bra. Jag stannade bilen framför kyrkan och fick omedelbart i folkvimlet syn på ena svärsonen och dotterdöttrarna, så jag kunde släppa av maken i deras händer och sen börja leta parkering. Det var inte helt självklart, första stället var helfullt, men jag hittade en annan plats rätt nära och lyckades hitta familjen i kyrkan, som vid det laget var ganska välfylld.

Och väldigt tacksam var jag för vädret, som verkligen samarbetade. Konfirmationen då? Jo då, det var modernt. Jag tycker ju det är trevligt om det finns någon sång som med någon rimlighet kan antas vara känd av många i församlingen, och annars är det hjälpsamt att ge noter. Detaljer, detaljer. Men jag var glad att kunna vara med.

Och sen åkte vi hem till Tvåan, där dom hade dukat upp den mest fantastiska förtäring, så nu känns det inte som om vi skulle behöva äta dom närmaste dagarna. Och det mest glädjerika är allt att sitta där med barnen och dom ingifta och höra dom skämta glatt med varandra.

iaf, den här gången hoppas jag den inte blåser av mig. Jag tror jag hade den på Äldstas bröllop. Och limporna är klara, så vi har frukost i morgon. Maken satt på uteplatsen en lång stund, jag är så glad att han gör det. I förra lägenheten gjorde han inte det, och man blir lite blek av att sitta inne hela tiden, han som alltid varit ute så mycket, jag ser gamla sommarbilder med en brunbränd man. Dvs bränd blev han aldrig, han blev bara brun.

Och jag hoppas tågen fungerar och att den där parkeringen, som jag är så stressad över, också kommer att lösa sig. Det mesta ordnar sig till slut, men innan man kommer så långt kan det ha gått åt en hel del adrenalin.