onsdag, 2 maj, 2018


här, solen strålar. Och jag var nere vid stationen och beundrade våra två små körsbärsträd, vackert om än i mindre skala, inte helt som i Kungsträdgården.

Och när jag följt gästen till tåget efter ett kort och intensivt besök så passade maken och jag på att dela på en del av presentchokladen, väldigt god, jag ska försöka behålla den så länge som möjligt. Min karaktär är inte så stark när det kommer till choklad, jag har uppriktigt tänkt mig att dra ner lite där.

Och jag ska sätta mig en stund med en av böckerna jag lånade senast, den första Det Är I Alla Fall Tur Att Vi Inte Är Döda av Jonas Helgesson var jag väldigt glad över, han skrev så berörande om vad det betyder att gå i kyrkan, alldeles förutom alla hans andra förtjänster. Men sen fick jag inte riktigt till det med bok två, jag har ovanan att titta i slutet rätt ofta, och här insåg jag att vägen från där jag just läste och till slutet nog inte var tillräckligt rolig för att jag skulle lägga den tiden.

var det allt. I dag kom makens deo och två nya skjortor, som jag skickade efter. Och jag bevakar förstås brevfacket, så den här gången hann ingen sno något. Det har noga räknat bara hänt en gång, men en gång för mycket iaf.

Och så ringde Yngste. Han var lite upprörd, på goda grunder, tyckte jag. Han och flickvännen fick ju efter visst kämpande en hyresrättstrea, bra så långt. Och dom bestämde sig för att det i deras situation var rimligt att helt legalt hyra ut ett rum. Hittills har dom hunnit ha två hyresgäster, båda väldigt smidiga och trevliga, med olika projektjobb i Sverige. Nu var det dags för tredje personen. Tydligen inte så smidigt, om man säger så. Andra kvällen, alltså i går hade vederbörande tagit ner en spegel (ärvd från farmor, av stort värde därför för Yngste) och sen hängt tillbaka den så slarvigt att den ramlade ner och gick sönder, dvs glaset, troligen klarade sig ramen. Jag rådde honom att höra med en glasmästare och sen diskutera räkningen med hyresgästen.

sen gammalt, att om man vet om att man ska få besök, så måste man putsa badrumsspeglarna, så det har jag gjort nu. Och vikit ihop makens skjortor, som hängde på tork i badrummet. Det skulle jag gjort iaf, så det är inte så att jag väntar mig att folk som kommer hit ska tillbringa orimligt mycket tid i badrummet.

Och sen tog jag kuvertet med timredovisningen till kommunen och passade på att gå den korta, halvtimmepromenaden. Många små barn var ute och traskade och klättrade i buskar och hade det allmänt vårlikt. Och jag plockade sju vitsippor så maken skulle få se på nära håll. Och liljekonvaljebladen börjar komma upp. Det är vackert med vår.

eller åtminstone för våra förhållanden. Dvs maken sov ända till lite över sju, och när jag ändå var uppe då, så tyckte jag inte det var nån idé att gå tillbaka till sängen. Jag gjorde limpdeg, den där sorten som ska jäsa länge i olika omgångar, och sen cyklade jag och handlade före frukost. Väldigt rymligt i affären då, en lättnad. Och jag mötte en bekant utanför, han hade förstås redan handlat, han är expert på att stå utanför affären när dom öppnar. Hans son råkade vara nära vän med Äldste och medverkade i det där programmet förra veckan, som irriterade mig så, men hans insats var ju bra, så jag passade på att hälsa till honom.

Sen kom jag hem och tyckte jag var så fiffig, som tog upp dörrnyckeln redan i cykelförrådet, så jag skulle slippa stå och gräva i fickan efter den när jag kom upp med alla påsarna. Fast när jag stod framför ytterdörren, så var nyckeln borta, jag hade bara cykelnyckeln och pennan i handen. Lite stress där, jag gick tillbaka ner i cykelförrådet, ingen nyckel, utanför hissen, ingen nyckel, i hissen, ingen nyckel. Då började jag fundera över om maken öht skulle reagera om jag ringde på dörren och om han skulle kunna ta sig upp och dessutom öppna dörren. Fast jag behövde aldrig testa, för den hade ramlat ner i en av tygkassarna och det förklarade ju varför jag inte hört att jag tappat den.