kom jag ut på en liten promenad. Det går att välja en längre också, men jag tog det lite stillsamt. Och en kortare sträcka sken solen på min rygg också, det var fint. Och alla vitsippor och den väldigt späda grönskan, som bokarna nu uppvisar, det är alldeles underbart. Det är en känsla av tacksamhet att kunna ta en promenad, även om jag gör det alldeles för sällan. Under rätt många år gick jag ut varenda morgon före frukost, men det är inte genomförbart nu, jag skulle vara alldeles för ängslig för att maken skulle behöva upp. Men nu satt han uppe, så då går det. Och där jag sitter kan jag dessutom se blommande körsbärsträd, nog är det vackert.