januari 2018


funderade vi över, den som fanns betydligt mer (?) påfallande när både maken och jag växte upp. Det aktualiserades i en artikel i SvD igår, där Inger Liljefors beskriver hur hennes mamma säger att nu har ‘pappa lämnat oss och kommer aldrig mer hit och nu pratar vi aldrig mer om det’ och det gjorde dom inte heller. Alldeles förfärligt.

Och vi pratade om det här med makens faster, en synnerligen märklig person. Jag undrar ibland vad man i dag hade kunnat göra, så att både hon och omgivningen hade fått ett bättre liv, jag vet inte, men nånting. T ex var hon och hennes far, makens mycket älskade farfar, på besök vid mina svärföräldrars sommarhus, när farfarn blev dålig en natt och när maken, då elva år, vaknar så har han åkt till sjukhus och där var han ett par dagar, innan han dog. Och då fick maken stränga förhållningsorder av sina föräldrar att han fick inte nämna farfar, när faster var närvarande. Och svärmor berättade hur hennes svägerska slet sönder sin blus när dom kom hem från begravningen, så vad man kallar hysterisk var väl bara förnamnet. En gång hade en väninna till svärmor skickat ett grattis-på-födelsedagen-kort till fastern, och det blev hon helt galen av. Att någon visste när hon fyllde år var tydligen väldigt förfärligt. Så mina svärföräldrar tvingade maken – som inte hade ett dugg med det hela att göra – att ringa upp sin faster och säga att det var han som skvallrat för svärmors väninna. Och hon skällde och skrek länge. Att svärföräldrarna kunde utsätta maken för det, gör mig fortfarande upprörd, faktiskt. Och jag är tacksam för alla inblandades skull att hon dog före svärfar. Han ringde varje dag till henne när hon bodde kvar i Stockholm och dom flyttat hit, men det hände att hon lät bli att svara på ett par timmar – jo då, hon var hemma – och svärfar blev varenda gång väldigt orolig och höll ständigt reda på vilka tider det gick tåg till Stockholm, och när han skulle kunna vara uppe, men till slut ordnade han en lägenhet här till henne och helt enkelt flyttade ner henne. Det innebar inte alls att vi träffades, jag tror noga räknat att hon var innanför våra dörrar en gång, aldrig vid släktgrejer eller födelsedagar eller vanliga middagar. Totalt omöjligt, så sorgligt.

Annonser

hur vi ska hantera veckan som kommer. Tisdagens planering är lite osäker. Lilla nästminsta har studiedag (eller åtminstone har pedagogerna studiedag) och Äldste och svärdottern har ett möte mitt på dagen, och antingen får hon följa med och ‘sitta och knyppla’, som Äldste sa, eller också får hon vara hos ömma farföräldrarna. Det blir nog bra. Men det som komplicerar livet lite är att makens morbror, ännu i livet fast nätt och jämnt, fyller jättemånga år på tisdag och maken vet inte riktigt hur vi ska hantera detta. Morbrorn har ju en ganska dimmig tillvaro, om man säger så. Och maken har ju vissa transportproblem rent praktiskt, även om jag självklart följer med honom dit han vill, men det är ändå lite knepigt det hela. Vi får se, vi funderar i morgon också.

Det var en märkligt tillställning när vi var där en annan födelsedag med svärmor, just det där när han skiftar från att delta i nästan samma värld som vi andra, med helt relevanta kommentarer om saker, och så plötsligt slår det till, blicken ändras och han är i en alldeles annan tillvaro.

gjorde sitt bästa för att trassla till livet i morse. Jag vaknade och stängde av mobilen innan den skulle låta och sen somnade jag förstås till och drömde att jag stod upp och höll på att ta på mig. Nu gick jag inte på det helt och hållet, så det ordnade sig. Vi kom i väg till närmaste kyrkan i regn och snålblåst, men det var inte snö, vackert så.

Och även om jag är lite känslig för den jättestora orgeln där, så klarade jag mig igenom det hela i dag. Organisten, som är väldigt duktig, gjorde en fin tolkning av ‘Tyst, likt dagg som faller’ (sv ps 395) dessutom, en av mina favoriter. Och söndagsskolan kom in och gjorde en slående dramatisering av profeten Jonas liv, med båt och den stora fisken och alltihop.

Sen åkte vi hem och nu har vi ätit god middag, kyckling saltimbocca (från frysen) och kladdkakemuffins (från igår). Och nånstans där upptäckte jag att bygdens store son samlats till fäderna. Allt har sin tid. Och jag minns förstås när jag satt bredvid honom sommaren 1999, och han frågade vad jag trodde om det där med millenieskiftet, och jag var väl rätt tvekande. Men han sa – ‘jag tror bara det är nån sorts pr-grej’, och jag tänkte – ok, här har vi en av dom större experterna på pr.

att lördagarna kommer ofta numer. Jag har viss förståelse för att man kanske inte tycker det, om man är någon annanstans i livet, där det är lite mer hektiskt. Och jag var väldigt glad att Yngste ringde en stund också. Han har köpt en assistent och var rätt nöjd med den. Och nöjd med nya jobbet också, man har kontorshund, vilket han gillar.

Och när vi drack kvällsté satt vi och funderade över att snart, snart kommer det att vara ljust ute så dags. Fast det är nog en månad kvar. Och min tappra lilla gröna växt därute på uteplatsen har klarat sig så här långt. Jag kom ju inte riktigt loss under hösten, så det blev inga nya utemöbler när det reades. Men om man behåller dom så länge som vi, så får det väl gå. Om jag hittar nånting som både är snyggt och tillräckligt stadigt för maken.

med andra gångens användning av bakstenen. Jag tycker fortfarande att det är lite exotiskt. Och maken och jag började diskutera bröd vid maten och han nämnde upplandskubb och undrade om jag ätit det. Inte bara ätit, jag minns rentav när mamma bakade, eller snarare kokade, eftersom den kokas i vattenbad. Det trodde knappt maken, men allt går att googla, fast jag är väl inte beredd att gå med i Upplandskubbens Vänner.

Och sen hamnade vi in i det här med medberoende, apropå min mamma då. För visst var hon medberoende i brödernas olika problematik, inget skulle talas högt om, allt skulle sopas under mattan. Och jag undrar förstås om allas liv inte hade blivit lite bättre och lättare om öppenhet hade funnits.

numer, av många olika skäl. Fast någon mig relativt närstående pendlar varenda dag, många förseningar blir det. Och förra fredagen var det inte det just där, och min närstående satt fredligt på sin plats och när konduktören – en mindre dam, jo, det hör hit – kom visade det sig att en man hade inte förstaklassbiljett, och när hon sa till, så blev han ganska aggressiv och skrek att om tågen skulle börja gå i tid, så skulle han bry sig om sånt och dessutom var det säkert fullt nu i andra klass. Hon gick i väg och kom tillbaka och sa att nu hade hon reserverat en plats åt honom, och han började skrika igen och blev riktigt otrevlig, tydligen. Då reser sig en medpassagerare, en man i Rolf Lassgård-storlek, och säger bestämt att nu slutar du käfta och går med henne, och vagnen i övrigt applåderade tydligen, och han fick ge sig.

Självklart är jag rätt upprörd över att han (alltså han som satte sig fel) inte fattade från början, men samtidigt är jag rätt tacksam över att det trots allt finns dom som förmår fatta att om man är stor, så måste man vara snäll.

nog är det rätt tråkigt? Men jag har en strykbräda, lätt tillgänglig i förrådet bakom köket, och nu har jag strukit den första av dom två dukarna jag tvättat i dag. Och fläckborttagningen blev en succé, det tycker jag nog, man ser ett par mycket bleka fläckar, och det är så mycket bättre. Och den duk jag bytte till, en oblekt linneduk med något som min mamma kallade karelsk botten, vacker iaf, men till min stora häpnad hade jag två identiska i lådan. Det är väldigt mycket lättare att hitta saker numer, ytterligare en vinst av vårt boende.

Och paellan, som kanske hade begränsade likheter med originalet, var god och kändes nyttig. Gårdagens orgie i ost får jag lämna bakom mig. Det fanns en prisvärd Svarta Sara senast jag handlade. Och jag hade svårt att bara låta den ligga där.

« Föregående sidaNästa sida »