måndag, 15 januari, 2018


och jag vet inte om det blev bättre, man säger ju det, lite hurtigt så där att det blev annorlunda, men bättre. Allt ska ju bli bättre, annars har man rätt att vara missnöjd. Hur som, middagsgästen kom aldrig, hade tydligen somnat och vaknade ett par timmar efter den avtalade tiden. Inte vet jag, det har nog aldrig hänt mig, tror jag. Fast å andra sidan fick jag mer att frysa in till en annan dag.

Och jag ändrade mig dessutom, jag hade tänkt svampsås, men sen funderade jag på hur mycket grädde det är i en god svampsås, och sen gjorde jag tomatsås i stället. Det var också gott.

Och jag läser C S Lewis Anteckningar under dagar av sorg. Också en sorts tröst, plåga ser olika ut, tröst också.

Någon gjorde en notering i en bisats att vi inte varit på samma ställe i går, och nej, det var vi inte. Jag känner en sorts trötthet över både mig själv och över andra. Över mig själv för att jag omedelbart går i försvarsställning, över andra för att det finns så lite förståelse för att maken har särskilda behov. Men ingen annan behöver fundera på just det.

Annonser

var påtaglig, där ute. Och man håller som bäst på att ta ner granen på torget, mycket effektivt såg det ut.

Och jag hittade receptet jag letade efter, köttbullar i ugn med lite dragon och så blir det svampsås. Och tvätten är hängd, stora grytan är diskad och soporna ur slängda. En bra början på veckan.

Och för ett par dagar sen läste jag någonstans om någon, som hade det knepigt i relationen, riktigt så det skavde i hjärtat. Och chefen kom in, såg att det inte var bra, stängde dörren och lyssnade på den förtvivlan som vällde ut. Att få vara ledsen inför någon som lyssnar, som inte för vidare, det hjälper. Jag minns att det gör det. Och jag sörjer över att min egen tilltro är skadad.