inte varit ett dugg bättre om fru Hoxha hade haft fler skor, för troligen hade hon inte just den passionen, men ett så förfärligt samhällsbygge. Även om man medräknar alfabetisering och elektrifiering så är det alldeles hemskt att läsa om det formaliserade angiveriet och den mentalitet som var naturlig i sammanhanget. Och det är så lätt att tänka att dom där gjorde så, samtidigt tänker jag på alla gånger jag suttit i olika sammanhang och efteråt, då när man kommer utanför dörren, så finns det alltid dom där som teg därinne och sen säger – ‘men du vet att jag håller med dig’. Så feghet finns här också.

Nästa bok handlar om sekter. Kanske borde jag sticka emellan med nåt lite roligare.