lördag, 6 januari, 2018


att rentav mycket i det som för oss räknas som ett ‘normalt’ liv är beroende av att jag är hyfsat rask. Alla detaljer där jag lyfter och fixar grejor. Och då, när jag här under eftermiddagen av okänd anledning får himla ont i höger knä, så är det vardagliga systemet plötsligt under viss press, kan man säga. Så det är bara att hoppas att nattens vila, hur den nu blir, medför att knät känner sig med igen. Jag vet inte om jag möjligen satt fel under mitt ivriga plöjande av den sorgliga situationen i forna Albanien. Så om man betänker hur dom hade det, så är inte ett krånglande knä så mycket att gnälla över. Fast just nu är det förstås mitt knä, i en kropp nära mig.

Och just nu är planen att alldeles omedelbart när mobilen piper, så ska jag skutta upp och baka limpor. Annars blir det lite magert kvällsté. Vi ska ju till Äldste på eftermiddagen, så utrymmet i tid är begränsat. Om knät är väldigt dåligt på att samarbeta, så finns det lite resurser i frysen, men jag vill helst spara dom till mer påfallande nödlägen.

Annonser

inte varit ett dugg bättre om fru Hoxha hade haft fler skor, för troligen hade hon inte just den passionen, men ett så förfärligt samhällsbygge. Även om man medräknar alfabetisering och elektrifiering så är det alldeles hemskt att läsa om det formaliserade angiveriet och den mentalitet som var naturlig i sammanhanget. Och det är så lätt att tänka att dom där gjorde så, samtidigt tänker jag på alla gånger jag suttit i olika sammanhang och efteråt, då när man kommer utanför dörren, så finns det alltid dom där som teg därinne och sen säger – ‘men du vet att jag håller med dig’. Så feghet finns här också.

Nästa bok handlar om sekter. Kanske borde jag sticka emellan med nåt lite roligare.

och är nöjda med det. Maken är förstås duschad och uttryckte att han var så väldigt tacksam över allt. Och jag, å min sida, är förstås tacksam över att han kan se så mycket glädje i sin tillvaro.

Man hade sagt att det skulle bli kallt här över natten, men det var åtminstone lite fel. När jag ställde mig upp i morse var det iaf plusgrader utanför dörren. Och ingen snö.

Jag har börjat läsa en bok om livet i Albanien, Vi Som Var Så Lyckliga av Peter Kadhammar, väldigt märkligt. Detta slutna land hade en tydligt definierad härskande klass, som bodde i ett par kvarter av huvudstaden. Fast det hindrade tydligen inte att man kunde avrättas, förstås. Om fru Hoxha hade särskilt många skor vet jag inte än.