torsdag, 4 januari, 2018


igen. Jag tänkte ‘lördag’, och visst blir det lördag, men det är ju Trettondagen. Då är det här hos oss rimligt att man inte äter den vanliga pastan – eller ens en ovanligare pasta – men jag har fortfarande turen med mig, det finns resurser i frysen av mer helgdagskaraktär s a s. Och i morgon ska jag försöka returnera dom där långbyxorna och så lämna böcker på biblioteket.

Jag läste nyss en artikel om hur viktigt det är att sova, att gå och lägga sig i tid inte minst, så jag kanske ska göra det då. Och maken och jag tittade på ett program om vikingar, Birka och Gamla Uppsala och Hedeby, Ansgar och Hamburg Bremen. Och jag började fundera över vad han hette, som inte övervägde konversion i Röde Orm, han som strök yxeggen och konstaterade att yxan tjänat honom vid blot i Uppsala. Och nog är fb en underbar uppfinning. Yngste har snott andra delen av Röde Orm, så jag kunde inte titta själv i boken, men en vän lyckades få tag på en annan vän på fb, som omedelbart kunde ge rätt svar, Jostein med yxan Änkesorg. Så nu slipper jag grubbla på det. Namn, som fladdrar iväg, är oerhört irriterande.

Annonser

börjar bete sig lite uttröttat. Och jag funderar på om det kommer att gå att hitta patroner till denna åldriga modell, jag har inte letat än ens.

Men jag fick bakstenen i går, totalt utan bruksanvisning, och jag blir ju lite stressad utan beskrivning, så jag googlade och det visade sig märkligt nog att den utgått ur sortimentet. Men en beskrivning hur man hanterar den fanns, så den skrev jag ut. Fast första utskriftsförsöket blev bara blekt rosa, men när jag testade en minut senare, så gick det.

I veckan som kommer kanske jag får till ett försök att baka också.

och möjligen har jag klagat över mig själv om detta tidigare, men ändå. Tidningar. Jag lägger dom i en ikeakasse, modell mindre, som står i ett hörn så ingen snavar över den. Och varenda gång jag tömmer den så tänker jag att nästa gång, då minsann ska jag tömma den, när tidningshögen bara närmar sig överkanten. Och så blir det förstås inte. Jag fortsätter att lägga gårdagens tidning överst, och eftersom det är ett hörn, så ramlar den inte, utan högen byggs på. Och till slut måste jag göra som i dag, ta en kasse till och lägga den övre lagret i och sen ta hissen, för jag orkar inte bära kassarna i trapporna. Och när jag tittar efter, så är äldsta tidningen från 22 november.

Men nästa gång så.

Och medan jag klagar – en av dom mycket få sakerna som är sämre i den här lägenheten är avloppet från vasken och diskhon. Det blir ofta baksug liksom, och i början trodde jag att det kanske berodde på att rören håller på att lägga ihop. Kanske skulle jag (eller någon mer professionell) rensa? Men nu har jag tittat och kommit fram till att det proffs som drog ledningssystemet där under diskbänken varken hade vattenpass eller ögonmått, för rören går i princip horisontellt och det betyder trassel hur jag sen än gör. Fast jag fortsätter förstås att vara extremt försiktig med vad jag spolar ner.

middag här, ärtsoppa och gruyereost till knäckemackan. Och vi konstaterade att vi bor i ett klimat som gör ärtsoppa till den naturliga maten nästan året om. Men sen hamnade vi i en sån där trevlig diskussion, som vi kan ha ibland, rätt ofta lyckligtvis faktiskt. Och vi bestämde att i sommar – ‘i sommar’ nog låter det fantastiskt – ska vi ta oss samman och åka till Nydala. Jag letade upp bilder på nätet och det var verkligen vackert, maken hade nyss läst nåt med anknytning dit, så han var helt på. Sen gäller det bara att hitta nånstans att äta i närheten också. Med kännedom om makens behov av varm mat och mitt behov av mat öht, så är det också viktigt.

Och i går åt jag onödiga mängder av Anton Berg marsipan, så nu har jag gjort det för i år.

i dag igen. Den förra försvann snabbt, så jag kan hoppas att det samma gäller den som ännu inte börjat ens.

Och det varma täcket var så oerhört mycket mer lockande än att kliva upp i badrummet i morse, men jag gjorde det ändå till slut. Och det blev laudes och grötkokning och så gick jag in till maken och drog från gardinerna och hjälpte honom upp ur sängen och gick tillbaka mot köket. Och hör förstås ett väldigt slammer, men maken hade bara snavat till och lyckats törna in mot hörnet utanför sovrummet, så han stod fortfarande upp, fast liksom åt fel håll. Tacksamheten över att det gick bra, den här gången. Det är alltid små marginaler, men den här gången åt rätt håll. Och jag vet att jag inte kan vara överallt hela tiden, men stresspåslag blir det.

Sen kammade jag mig och gick till coop och köpte den samiska skinkan, som hushållet är beroende av, och en rätt så stor bit parmesan. På vägen tillbaka försökte jag titta in till bekanten, som numer bor i huset mitt emot oss. Vi träffade henne före Jul och då klagade hon på att jag inte kommit in. Noga räknat är det exakt lika långt upp till oss, kanske. Och hon känner maken rätt bra, så det kan inte vara han som skrämmer henne. Anyhow var hon inte inne, men nu har jag försökt.