lite plötsligt känns det allt. Alldeles nyss var det början av månaden och jag satsade på den så länge planerade resan. Och i morgon är det november. Förmiddagens klara solsken har blivit grå moln här. Och jag fryser. Hela tiden. Jag har kalsonger och extra kofta på mig, men det hjälper inte. Det kan vara tröttheten från i går i kombination med nattens sömnbrist eller nån liten infektion på ingång.

Men jag har nya böcker att läsa, tvätten är hängd och limporna står i ugnen. Jag vet att jag tjatar ofta om det, men det är en trygghetsfaktor för mig. Doften och värmen, och att jag rent konkret har gjort något för oss, något påtagligt. Det mesta av det jag gör, är ju inte synligt eller mätbart.