men det var en vacker eftermiddag. Lite vemodigt var det allt, makens morföräldrahem där förändringens vindar förstås blåser. Tiden tickar obönhörligt, jag vet. Men det gör inte att det är enkelt ändå. Och maken har inte så väldigt många släktingar kvar, och min irritation över dom som ändå finns var betydande. Jag hade bestämt mig för att det knappast var någon idé att just jag skulle säga nånting, men det var ändå irriterande att mötas av repliken – ‘ska du stanna kvar?’. Jag, det är klart att jag skulle, jag hade skjutsat maken och vad vore alternativet? En del människor är bara naturkorkade.