onsdag, 13 september, 2017


våran Yngste. Han ringde för att berätta att dom var tillbaka efter sin lilla tripp till Centraleuropa, det hade varit väldigt lyckat. Och han pratade en stund med maken också.

Och jag vet inte hur det här med fjärrvärmeavstängningen fungerar, det är ju tack och lov rätt varmt ändå.

Sen funderar jag på hur olika man kan vara. Jag ägnade mig åt lite planering och strukturering förut i dag och ställde en ganska enkel fråga till någon och fick ett raskt och bra svar, så jag kunde gå vidare med en annan enkel fråga till någon annan inblandad. Men då började det hacka i maskineriet, nr två i näringskedjan hade inte alls min avslappnade inställning, det stämde inte med uppgivna datum och jag svarade, lite lugnande, att det löser vi. Men så enkelt kunde det inte vara förstås, utan det skulle skickas meddelanden kors och tvärs, och inte vet jag om det blev så påtagligt mycket bättre för det. Enda resultatet för min del blev att jag tänker att den där, nummer två, ska jag ha lite uppsikt över. Jag uppskattar smidighet. Mycket.

Annonser

håret. Det lilla som finns kvar. Jag köpte en hårsil från smartasaker, en avsedd för golvbrunnar. Och den samlar verkligen upp en massa hårstrån, jag är väldigt tacksam att inte allt detta hamnar i vattenlåset, för det är så äckligt att gräva i det senare, men jag är förstås bedrövad över att så mycket faller av. Ah ja, det får ordna sig. Och jag tänker på den rare rörmokaren, när vi höll på att renovera huset vi bodde i, och han sa – ‘men brukar vi bada nån hund i badkaret, det är så mycket hår?’ och jag fnissade och sa – ‘voff!’ med ett vänligt leende till honom. Han blev så generad.

Just nu har vi en liten konflikt i hemmet, min mobil pinglar och maken blir hysterisk varenda gång. Och min avslappnade attityd gör honom mycket nervös, han måste tjata hela tiden. Och om jag t ex sitter tre meter från mobilen och skriver eller läser på datorn, så utgår jag från att mobilens meddelanden klarar sig ett par minuter till. Men det kan ju VARA NÅGOT VIKTIGT, säger han. Och jag frågar kallt hur ofta det har hänt. I mitt liv, ytterst ytterst sällan.

den där tröttheten, den som ständigt finns i min/vår tillvaro och som fick ytterligare påfyllning med allt som skulle ordnas först med svärmor och sen flytten, men det gäller att ha nån sorts strategi. Min är att ständigt ha en enkel planering, ha koll på en sak som ska göras varje dag, helst en liten lista också. I dag hade jag en lista på mail, som skulle skickas och det gick bra. I morgon tänker jag mig att jag ska lägga upp mina nyinköpta byxor, dom mörkbruna, och så laga en svart linnejacka, om den inte är bortom räddning. Kanske kan jag sy i hängare i svärmors oanvända linnehanddukar, tre är nu tvättade och manglade.

Och när jag hämtade posten fanns det en lapp i ingången att man i kväll stänger av fjärrvärmen här, och det kommer att påverka varmvattnet också. Jag skulle tvätta håret, så det får bli tidigare.

just nu. Inte alls. När jag kom hem förra veckan nämnde någon att den där resan jag ska på, skulle vara slutbetald förra måndagen. Suck. Och det var ju fredag, så betalningen kunde inte registreras förrän måndag, nå, det ordnade sig. Men nyss tittade jag på mina papper och mail och upptäckte då att resan avgår femtio minuter innan den först avgivna tiden. Det betyder tidigare tåg för mig, jag gnisslar tänder lite milt. Och sen har jag suttit och skickat mail och grejor till höger och vänster om annat, och folk svarar snabbt och effektivt. Jag är imponerad. Och jag ska på en sak i slutet av oktober ganska långt bort och det kommer att fungera för maken, eftersom människor är vänliga och kompetenta. Mycket tacksam.

Och sen upptäcker jag att jag blandat ihop två födelsedagar. Jag skulle verkligen inte släppas lös i naturen.

Och ändå försöker jag vara strukturerad. I morse råkade jag dessutom ut för en sån där idiotisk incident, jag hade handlat före frukost och stod och plockade upp allting i skåp och kylskåp. Då behövde det organiseras om och jag lyfte på den bit som – faktiskt – var kvar av gårdagens prinsesstårta. Då gled den ned från fatet och hamnade mot kylskåpsdörren med marsipanen. Ah ja, det blev kvar tillräckligt mycket för att vi ska kunna ha det till kaffet efter maten iaf.