tisdag, 12 september, 2017


det ringde nyss. Jag svarade artigt. En okänd man började prata om elpriset. Och för mig är det tyvärr så, att när en dryg karl säger – ‘för man vill väl inte betala för mycket?’, så slår min hjärntrötthet till med full kraft, och jag sa bara – ‘nej du, jag tror inte jag orkar det här, tack så mycket, hej då’ och så tryckte jag av. Det är antagligen dumt, men jag kan bara inte. Dessutom har jag bara en känsla av att man blir lurad hur man sen än gör.

Sån är jag. Jag är en mardröm för dom flesta telefonförsäljare, men jag försöker låta så vänlig som möjligt. Men trött är jag. Och jag hade alldeles innan suttit och funderat över hur pass rimligt det är att jag låter mig vara trött. Det får vara så.

Annonser

här. Så nu känner jag mig väldigt mätt. Det vore en förträfflig idé att ta en promenad, men vädret är minst sagt ombytligt. Regnet vräkte ner nyss och även om jag har en väldigt bra regnjacka, så känns det ändå lite väl mycket att gå ut i något sånt. Det är inte precis Florida förstås, jag minns orkanen Andrew för drygt tjugo år sen. Äldstas bekanta hade stängt in sig i sitt säkerhetsutrymme, toaletten i princip, och sen när det efter ett par timmar blev tyst och dom var i stormens öga, tittade dom ut och resten av huset var borta och dom sprang över till grannen, som hade ett större skyddsrum. Och sen efter det att resten av orkanen blåst förbi, så var deras eget utrymme borta. Hua. Och vi satt och följde det hela via CNN och när jag satte mig i bilen och åkte in till nån aktivitet i tätorten, så var jag först så förvånad över att det inte alls blåste utefter vägen. Tala om inlevelse.

alldeles för mycket prinsesstårta, men när den nu stod framför mig så. Ja ja. Det var trevligt, vännerna är av det slaget som man kan prata med det mesta om. Omtänksamma och varma, jag är så tacksam. Stora skratt och stort allvar, det blandade livet. Gemensamma erfarenheter av det svåra.

Sen åkte dom hem till sig, och maken och jag åt kålpudding och en liten bit prinsesstårta till. Nu sitter maken i solskenet på balkongen och mediterar över loktyper, eller nåt i den vägen. Och jag tittade ut genom fönstret när vi satt förut med tårtan och såg då en man med två flyttkartonger, som gick bortåt, men sen har det inte blivit mer. Och visst är jag tacksam att vi är färdiga.