måndag, 11 september, 2017


som rann mig i minnet. Vi pratade i dag om Klippans S:t Petri, som maken och jag gjorde en utflykt till förra sommaren. Lewerentz var väl inte den smidigaste samarbetsmänniskan som skådats, precis, men så otroligt kompromisslös i det han ville göra. Tydligen var han involverad på detaljnivå, man beskrev hur han granskade teglet som skulle användas, han ville inte ha perfekta stenar, för kyrkan skulle byggas upp också av det defekta. En tröstens tanke, som han gav konkret form. Något att minnas och reflektera över.

Annonser

i morgon också. Vi får förmiddagsgäster, så roligt. Jag är så tacksam över våra nära och kära.

Och sen kollade jag på listan med boende nere i porten och såg plötsligt ett nytt namn, alltså vår gamla lägenhet. Så jag kollade dörren och namnet var uppsatt där också. Nu vet jag förstås inte, men det finns inte så särskilt många med just det namnet i vår lilla ort. När jag jobbade med blomkrukor och snapsglas (min förkortade beskrivning) så skulle jag ju vara mammaledig när Yngste väntades och då annonserade vi och kvinnan med detta namn jobbade där en del, mycket trevlig var hon, och jag råkade känna hennes far, genomsympatisk farbror. Så nu har jag viss förhoppning att det här blir bra grannar.

än så länge iaf. Vi hade så trevligt, maken var så oerhört glad och nöjd över besöket, vi satt i den inglasade balkongen med första gästen och sen kom dagens andra gäst lagom till maten. Så fantastiskt roligt vi hade!

Och god choklad fick vi också. Ah!

Sen skulle ena gästen ta tåget tillbaka och jag följde med för att lära mig hur man köper biljetter, automaten fanns i den inglasade gången över järnvägsspåren. Och där mötte vi en häst. Jo, faktiskt. Den hade tagit hissen upp (med sin matte förstås) och åkte så småningom hiss ner till marken igen, inkl matte och hennes cykel, som hon också medförde. Helt osannolikt. Fast jag vet förstås inte, jag är ju inte där så ofta, det kanske var nåt dom gör varenda dag.

blir det. Två (minst) trevliga middagsgäster, maten är lagad dessutom. Och äntligen har vi fixat makens glasögon, som haft en tendens att glida ner på näsan. Jag försökte, men jag insåg att det var bättre om proffs ordnade det. Men så är det ju det där med dom uppgrävda gatorna, förstås mitt framför optikern också. Jag rekade igår och tyckte att det såg ut att vara möjligt. Sen när vi kom i dag, så hade man förstås ställt en jättegrävskopa mitt i vägen, men det gick att ta sig förbi med ganska liten marginal. Och bilen kunde man parkera och så fick maken ta sig över asfalt och sen en bit grusgång, men det gick. Och nu är glasögonen bra igen.

Och jag har lagt in flyttstädningen till betalning också. Och nu ska jag beställa två böcker till maken att ha och läsa när jag är borta nästa gång.