måndag, 4 september, 2017


förstås, det har väl ingått i min tidiga uppfostran, farfar sa alltid – ‘nu är det vädret’ när han hade radion på. Jag undrar vad han hade tyckt om att ha vädret timme för timme i telefonen, som man dessutom bär med sig. Jag tror han hade gillat det. Men jag tittar alltså och hoppas att träffsäkerheten är lite usel. Det är klart att jag är medveten om grundvattnet och så, men jag skulle gärna använda mina alls inte utnötta solglasögon.

Dessutom hoppas jag på en bättre natt den som kommer. När jag gick ut i badrummet i morse låg det en liten vit tablett på golvet, alldeles tydligt makens insomningstablett, som han antagligen hade tappat nånstans i kläderna och sen hade den ramlat av s a s. Och jag sover sämre, när jag hör att han ligger vaken, så för bådas vår skull hoppas jag att det fungerar i natt. Det blir så mycket enklare om man sover.

Annonser

ett litet, möjligen. Men jag har tvättat håret, jag har vikt skjortor och tvättade strumpor i morse. I morgon vattnar jag blommor och packar ihop det som ska med maken och det som ska med mig.

Och i går var det exakt tio år sen vi flyttade till den här adressen. Jag minns att där i början, när jag stod där med 120 nånting flyttlådor, så var jag ändå så glad över att det var gjort, vi hade en egen dörr. Visserligen hade jag ganska mycket kvar att röja upp i förra boendet, jag hyrde två containrar, som jag fyllde, plus att svärsonen eldade en hel del på sitt effektiva sätt. Och det är klart att jag minns att Äldste och jag stod där på den gamla trappan och jag låste dörren för sista gången. Ah ja, jag har varit inne i huset efter det, dom som flyttade in under en kort tid efter oss lät måla väggarna i förfärliga färger, alla kan ju inte ha smak, men det var nästan en lättnad.

vi har ätit länge, dvs vi satt länge vid bordet med trevlig gäst. Och lasagnen räcker till minst en middag till, bingo på det. Annars är det grått och rätt kallt. Sommaren i år kom verkligen av sig. Vi hade det bra veckan vi inte var hemma, då var det soliga och fina kvällar också. Men annars. Jag tror kanske att det delvis beror på att jag varit så sysselsatt med allt som skulle ordnas, men faktiskt – maken och jag har inte gjort nån utflykt alls. Och det är klart att vi kan göra det under dagar som kommer, men det känns ändå väldigt trist att mörkret kommer.

Visst vet jag att man ska tända ljus och tycka det är mysigt, men jag har lite svårt för det, ljuset betyder mycket. Men i morgon packar jag våra väskor.

genom den öppna dörren. Hon pratar om matsmältningen med experter, tarmar och enzymer. Och inte piggar det upp mig nämnvärt, möjligen är det ett dröminslag för maken som har samma intresse som många män av sina fekalier.

Och dagen har börjat, inte alls bra för min del. Jag gissar att det är den stora tröttheten som slår till nu, lite omotiverat eftersom det är klart, men jag är ju sån, när det är klart med besvärligheter, så säckar jag ihop. Tröttsamt nu, verkligen. Och jag är så trött på mig själv, att jag inte kan vara positiv. Jag kan just nu bara se det negativa, inte minst hos mig själv. Och jag minns allt det negativa som fanns, då förut, när maken var frisk. Jag minns alla dessa gånger vi hade gäster hemma i olika sammanhang, ofta femton – tjugo, och jag hade ordnat och fixat. Och alltid trodde maken att det skulle vara för lite, inte bli bra, och sen när folk hade gått hem, nöjda så vitt man kunde se, så var han alltid väldigt belåten. Då. Men inte att det hjälpte nästa gång, då var det samma sak. Och den där bristande tilliten är det jag ser nu, i hans sjukdom, att han hela tiden ska kolla det jag gör, det som planeras. Trots att han glömmer, och han vet att han glömmer, men det ska tjatas ändå.  Och jag blir så ledsen över alltihop. Nästan allting blir fel.

Jag tror inte att jag hade särskilt tydlig bild av hur vårt liv skulle se ut nu, tillsammans 2017, men det här hade jag förstås inte kunnat föreställa mig för femton år sen. Och jag tror att jag nånstans naivt hade trott att jag skulle lära mig mer av livet, bli en mer förstående, givande, mer kärleksfull person. Och nu sitter jag här och förmår nästan ingenting.