här i dag. Och då kunde jag inte somna om. Allt det där som fortfarande inte är gjort, hänger över mig. Så före halv åtta stod jag i förra lägenheten och sorterade barnböcker, jag sorterade väldigt brutalt den här gången. Och det betyder att väldigt mycket måste transporteras bort. Och så är det makens lilla tidskriftssamling som inte är så liten, och som måste slängas nu. Väldigt tungt blir det.

Och jag tänker verkligen att det här blir bra, det är bra redan. Samtidigt, det här att rensa och slänga har varit en så stor del av min tid nu, jag startade redan i början av april med svärmors alla saker. Sen har det liksom bara fortsatt. Det här att se sitt liv passera revy är på ett sätt en klyscha, samtidigt innehåller den – som så många klyschor – mer sanning än man vill ha. Så oändligt många minnen som störtar sig över mig, en del minnen som dyker upp mer subtilt. Också det som var roligt, fantastiskt, glädjerikt – det sliter att tänka att livet nu är så väldigt annorlunda. Jag påminns ständigt om kontrasten mellan att leva med en frisk människa och att ha en så annorlunda situation. Jag har förstås glädje av min familj, men för min alldeles egna del, så har jag inga planer, inga förhoppningar. Man ska följa sitt hjärta, det är aldrig för sent att börja ett nytt liv, man väljer själv – det finns verkligen så många korkade påståenden, och här står jag och kan inte så mycket annat. Och jag hoppas att jag snart har nya rutiner, så där så att kroppen jobbar på och man kan tänka på annat, när rutinsysslor ska göras. Där är jag inte än, så det tär också på orken, att hela tiden vara tvungen att vara aktivt tänkande och närvarande. Jag tycker inte alls att det är särskilt upplyftande.

Annonser