lördag, 5 augusti, 2017


och så där. Alldeles innan vi satte oss till kvällsté, så kom jag på att det nog fanns en hylla i ett av högskåpen i köket, som jag liksom hoppat över och sen stängt dörren. Så styrkt av té traskade jag dit och såg dessutom att i städskåpet hade jag av okänd anledning ställt in en massa blompinnar genom åren, såna där som finns t ex i orkidékrukor. För att göra dom lite mer praktiska att transportera i mina svarta säckar, så ställde jag mig och bröt dom i mindre delar. En av dom delade sig på ett väldigt elakt sätt och klämde skinnet på ena lillfingret rätt besvärligt. Men nu är både städskåpet och det andra alldeles tomt. Det hade varit snopet att upptäcka det senare.

Och en liten matta, som jag inte vet var jag ska lägga, har jag nu tillfälligt (?) lagt i inglasade balkongen. Men jag får hålla koll på hur det fungerar för maken.

Tidigare under sena eftermiddagen var jag så trött att det var svårt att vara vaken. Jag åt ett kex för att pigga upp mig.

Annonser

som man brukar säga. Fast just här känns det som ‘bara’ – jag ska gå till coop och KÖPA bröd (mycket exotiskt i min värld) och lite juice.

Jag har packat ihop böckerna som ska slängas på måndag i fyra svarta säckar och så skruvade jag isär hyllorna som stått under trappan. Det var noga räknat det första jag gjorde när vi flyttade dit också, dom där hyllorna. Jag minns min förväntan. Och det har varit bra där, jag har trivts. Men visst är jag tacksam när maken sitter och känner att det här är bättre.

Och jag tänkte redan igår, att om jag är för trött, så köper jag alltså brödet i dag. Det finns gränser. Och middagen i morgon hittas i frysen. Och jag har fällt ihop trappstegen och ställt undan den. Jag är helt medveten om att det är ett relativt kaos, inte minst där datorn vanligen står, men jag tänker inte låta mig stressas av tavlorna.

i tunneln, det är det allt. Äldste och familjen kom här på förmiddagen och hämtade mängder av svarta plastsäckar till tippen och dessutom hyllan och skrivbordet som dom ska behålla. Och svärdottern gick igenom dom böcker jag lämnat och tog dom hon var intresserad av. Så nu – eller kanske lite senare – ska jag gå bort och lägga dom resterande i svarta säckar, som jag kör till tippen på måndag. Och sen är allt tömt. Dvs secondhanden ska hämta också, men det tror jag ska fungera, jag var så imponerad av dom förra gången.

Och maken sitter just nu ute på inglasade balkongen och är så nöjd – ‘jag tycker vi bytt upp oss’, säger han. Så tacksam för det, för han är inte så spontant förändringsbenägen. Och det här var min idé, jag funderade på det redan när den stod tom innan förra hyresgästen flyttade in.

Och får jag bara ordning på rutinerna för grötkokandet också, så blir det riktigt bra. Att vänja sig vid en annan spis tar ett par dagar.

här i dag. Och då kunde jag inte somna om. Allt det där som fortfarande inte är gjort, hänger över mig. Så före halv åtta stod jag i förra lägenheten och sorterade barnböcker, jag sorterade väldigt brutalt den här gången. Och det betyder att väldigt mycket måste transporteras bort. Och så är det makens lilla tidskriftssamling som inte är så liten, och som måste slängas nu. Väldigt tungt blir det.

Och jag tänker verkligen att det här blir bra, det är bra redan. Samtidigt, det här att rensa och slänga har varit en så stor del av min tid nu, jag startade redan i början av april med svärmors alla saker. Sen har det liksom bara fortsatt. Det här att se sitt liv passera revy är på ett sätt en klyscha, samtidigt innehåller den – som så många klyschor – mer sanning än man vill ha. Så oändligt många minnen som störtar sig över mig, en del minnen som dyker upp mer subtilt. Också det som var roligt, fantastiskt, glädjerikt – det sliter att tänka att livet nu är så väldigt annorlunda. Jag påminns ständigt om kontrasten mellan att leva med en frisk människa och att ha en så annorlunda situation. Jag har förstås glädje av min familj, men för min alldeles egna del, så har jag inga planer, inga förhoppningar. Man ska följa sitt hjärta, det är aldrig för sent att börja ett nytt liv, man väljer själv – det finns verkligen så många korkade påståenden, och här står jag och kan inte så mycket annat. Och jag hoppas att jag snart har nya rutiner, så där så att kroppen jobbar på och man kan tänka på annat, när rutinsysslor ska göras. Där är jag inte än, så det tär också på orken, att hela tiden vara tvungen att vara aktivt tänkande och närvarande. Jag tycker inte alls att det är särskilt upplyftande.