snart, och kan bara hoppas inför morgondagen. Maken tog sig med visst besvär upp sista gången för trappan. Och när han borstat tänderna och jag hjälpt honom med nattskjortan, gick vi – som vanligt – in i sovrummet för att be completoriet tillsammans. Han sätter sig ner och säger – ‘i morgon, är det nåt särskilt som ska hända då?’. Han var helt allvarlig, och då är det att notera att vi talat rätt mycket om det här hela dagen, han har sett hur jag har släpat på grejor, man kommer i princip inte fram här längre för alla lådor och påsar. Ja, man kommer fram till hans fåtölj, men annars är det rätt fullt. Och han vet egentligen att jag hade ett långt samtal med Äldste för planering tidigare i dag och att jag haft sms-kontakt med Tvåan om svärsonens deltagande – han vet allt det där, men plötsligt är det ändå helt borta.

Ah ja, nu låter jag var dag bära sin egen plåga och så går jag ner till frysen och tar ut pajerna, som vi ska livnära oss på i morgon.

Och jag kom f ö på varför det blivit så konstigt med mobilväckningen i morse, jag hade troligen satt på helgväckningen, så det är klart att den inte hörde av sig.

Annonser