för maken att ta sig uppför trappan. Just i kväll blev det lite hektiskt, han är trött och lite spänd inför alltihop och fick inte till det där att han måste stödja på vänsterbenet, det förlamade, annars blir det väldigt spastiskt och då är det svårt att ta sig fram. Men han kom upp, och så småningom skulle han gå ut ur badrummet här uppe och lyckades för första gången sätta kryckan på min högerfot. Jag lyckades dra undan den innan han lade hela tyngden på, annars hade det säkert blivit väldigt tråkigt här. Den komplicerade apparat som fotens ben är, hade nog inte mått bra alls av det. Så jag var tacksam att jag hann reagera. Själv tyckte han snarast att jag skrek till och gjorde honom osäker på vad som hände. Det var inte läge att förklara långsamt och pedagogiskt.

En spännande dag i morgon också, tänker jag.