lördag, 29 juli, 2017


i grannarnas flyttande i dag, jag hade trott att dom skulle lägga in en högre växel, men den kommer väl i morgon då. Hoppas jag. Och eftersom det var så stillsamt, så tittade jag faktiskt in genom köksfönstret. Det finns två lådhurtsar! Jag kommer att kunna lägga alla plastpåsaskar i en låda och alla grytunderlägg i en annan. Och ha lådor kvar till annat. Jag kom in till maken och sa förnöjd att nu kommer det att bli ordning i livet, och han tittade upp från boken och sa milt – ‘ja, åtminstone för besticken’, och det har han ju rätt i.

Jag har inventerat mina resurser och har två reguljära flyttlådor kvar och tre (minst) blå ikeakassar och fyra stora coop-kassar, så det måste räcka till porslinet i det stora skåpet. Fast det går ju åt golvyta till alltihop än så länge. Och det kommer ju att vara ett problem i början också, innan jag får undan lådorna. Maken behöver lite svängrum för att ta sig fram.

Annonser

Man ser förstås bara en liten del av vårt kaos, med Algots skelett i förgrunden. Jag tyckte det var knepigt att packa böckerna. Jag inser nu att porslin är mycket värre, men jag försöker inta en avslappnad attityd. Om jag i fortsättningen inte kan bjuda trettio personer på kaffe samtidigt, så får livet gå vidare ändå. 

att packa böcker, upptäcker jag nu, när det i princip är gjort. Men porslin! Så fruktansvärt tråkigt. Och så känslan av att om jag slarvar nu, så går detta sönder. Inte för att vi har förfärligt dyrbart porslin, inget Flora Danica alls faktiskt, men så förargligt ändå. Vi har ett litet, rätt gammalt, skåp med glasdörrar och det har bara en hylla, alltså bottenplanet och en hylla. Jag har lyckats röja av bottenplanet nu och är redan trött på det hela. Men jag ska ta resten alldeles snart. Det är inte heller underlättande att det liksom står i slagskugga av vår stora soffa, så man måste stå i soffan för att komma åt. Det ska ändras i den andra lägenheten, jag ska kunna nå allting, det blir väldigt bra.

Och precis när jag hade klagat över bokdammet i går på fb, så la en bekant ut en liten text om sin duktighet att damma familjens böcker. Och det var 20 m och verkade vara en återkommande aktivitet i det hemmet, och många beundrade förstås. Och jag började räkna mina meter och fick det till så där 37 numer. När jag slängt både då för tio år sen och nu också. Jag känner att det inte blir en särskilt vanlig syn här, det där dammandet.

över Ikea sammanfaller väl med många andras. Och då har jag ändå bara lyckats ganska väl att sätta ihop algotarna. Men sen skulle jag klippa bort etiketterna i trådkorgarna, tänkte jag. Då var det förstås inte bara en etikett utan en liten påse, som innehöll nån sorts bruksanvisning och så fyra plastbitar av två olika sorter. Tydligen skulle man sätta dom runt två av hörnen på trådkorgarna, mycket oklart vilka hörn och varför. Och den där tecknade beskrivningen gav inte mycket vägledning om vare sig det ena eller det andra. Jag har nu klippt bort alla påsarna, fästade med tre plasttrådar var, och har bestämt mig för att jag struntar i dom så länge. Kanske känner jag senare ett starkt behov av dom. Jag skulle ju kunna åka till Ikea och titta på det utställda exemplaret, men det känns inte lockande alls.

Och min oro är inte alls stillad. Dom unga raska människorna har fortfarande en massa grejor (stora skåp bl a) som står på uteplatsen och, så vitt jag förstår, saker kvar också inne i lägenheten. Och nu har dom ett och ett halvt dygn på sig att rensa bort och flyttstäda.

Och jag konstaterar att mina dagliga rutiner håller mig över vattenytan, morgonens bön som slutar med att jag går ut och börjar grötkoket, under tiden som jag ber för många nära och mer avlägsna, och så mitt på dagen, att ställa sig under Guds ansikte och be den korta bönen mitt på dagen och textstycken ur Bibeln, läsningarna som gör att jag läser Bibeln en gång/år. Vid sextiden på kvällen är det dags att be vesper och jag tänder värmeljuset framför ikonerna och är tacksam. Ibland är jag mycket trött vid dessa tillfällen och jag har splittrade tankar och det är inte alls fråga om att ha starka andliga upplevelser hela tiden. Det är snarast att göra mig medveten om inriktningen i mitt liv, att återknyta kontakten. Ungefär som små barn som leker och som kommer tillbaka och kollar så att den vuxne sitter där och ser.