torsdag, 27 juli, 2017


att nu ska jag inte oroa mig mer, det jag kan organisera har jag gjort nu. En åttio-billy kvar att packa och så hyllan vi har över huvudänden vid sängen och dom böckerna bör jag få ner i tre papperskassar.

På lördag/söndag em packar jag porslin, som ju lyckligtvis inte behöver packas lika varsamt, när man bara ska bära det sju meter eller så. Och skåpen har jag hyfsad koll på. Vi har noga räknat inte flyttat särskilt ofta, maken och jag, och tre av gångerna har vi haft flyttfirma, som stormat in och packat sakerna ganska precis som det stod. Sen är det en annan sak att dom ställt in lådorna och jag har skött uppackandet själv, även om offerten sagt något annat. Ja ja, det ska gå det här också.

Och jag använder Yngstes f d rum som omlastningszon, dvs jag ställer boklådorna där, så att det ska vara utrymme att flytta hyllor och skrivbord och soffa. Att inte tala om sängen. Men nu ska jag planera vilken sorts trådkorgar jag ska köpa till klädkammaren.

Annonser

min Äldste son, ja, hans bror också, men nu var det Äldste. Vi stod där och plockade och mediterade över livet, typ, och då sa han – ‘ja, jag vet att i ett äktenskap väljer man sina strider, men hur du står ut med golvklockan, som pinglar varje kvart, det begriper jag inte, det hade jag definitivt aldrig gått med på’. Och så fnissade vi båda två, för vi är helt medvetna (inte minst jag) om hur mycket maken tjatade det första året vi bodde här och vi inte fick igång klockan, eftersom den käcka flyttfirman betett sig med den. Så vi får väl se hur flyttandet inverkar den här gången. Från första början hade vi klockan så långt bort från vårt sovrum som man öht kunde komma i ett hem på 300 kvm, och här har den åtminstone stått på våningen under oss, men sen kommer den att finnas ca fem meter från mitt huvud och med en stängd skjutdörr och ett vägg bokhyllor mellan oss. Jag är inte helt säker på att jag kommer att gilla detta. Det är ett bekymmer som jag inte tagit upp än med maken.

är betydlig. På två timmar tömde vi svärmors sista (?) förråd. Det mesta fick åka till tippen, men en del tog Äldste och svärdottern hand om. Vi hade roligt också, rätt som det var sa någon – ‘det är i det här läget som folk hittar den glömda Rembrandten i allt skräpet’ och så lyfte vi upp nästa grej, och minsann – det var en reproduktion av just Rembrandt. Och sen låg det något stort och mycket tungt på en hylla och när jag försiktigt vände på det, så var det en spegel. Vackert facettslipad kant och en ram som en gång i tiden varit enormt praktfull,  svart och guld, jag skulle gissa top of the line på 1880-talet eller så, men numer var ramen rätt kraschad. Vi tittade länge på den och enades om det skulle möjligen finnas någon någonstans som skulle kunna restaurera den till stor kostnad, varefter den skulle vara värd hälften av reparationskostnaden. Ingen av oss har sentimentala associationer till den förstås. Vi tittade på den och jag sa -‘sic transit gloria mundi’ och sen lät vi den gå till tippen. Alldeles säkert har den tillhört svärfars morfar, fastighetsmagnaten, i hans mer framgångsrika tid.

Och när jag kom hem var det nästan lite svårt att ta sig till dörren för allt grannarna håller på att flytta. Jag pratade lite med henne och fick veta att måndag kl 9 har dom slutbesiktning. Lysande.

Nu ska jag packa böcker igen. Nämnde jag att maken ville att jag skulle leta reda på en bok om järnvägar, en som nu ligger fast förpackad i låda C5. Jag tvärvägrade och sade att om en vecka så får du den, men jag plockar inte fram en enda bok av dom jag fått ner i lådor.