tisdag, 25 juli, 2017


Detta är första året vi inte haft någon som vattnade blommorna när vi var borta. Nu var det tydligen inte så varmt här, som där vi var. Alla blommor mådde utmärkt. Petuniorna prunkade och jag, som i vanliga fall brukar ge upp det ungefär nu, blev så uppmuntrad att jag plockade bort alla vissna. Och fuchsian, som jag köpte för att göra ett gott intryck på Yngstes söta flickvän, mådde också bra. Den står precis en dm ifrån planket, som skiljer nuvarande uteplatsen från den kommande. Den sträcker sig liksom lite åt det hållet – det kommer att bli ljusare för den där, och jag viskar uppmuntrande ‘håll ut, lilla vän, det blir bättre snart’. Och julstjärnorna, som står i köksfönstret, såg kanske lite deprimerade ut, men jag gav dom omedelbart var sin slurk vatten, och det piggade upp. Jag köper alltid nya vita till första advent, och så här års har dom vuxit till praktfull grönska, lite avskärmning mot svalgången utanför.

Fast en av orkidéerna har nog drabbats av ålderdomssvaghet och det gör inte så mycket, jag tror att det blir lite trångt om alla överlever. När vi flyttade hit för tio år sen, hade alla orkidéerna fått nån sorts hybris och blommade länge.

Annonser

Det går inte så fort det här. Å andra sidan rensar jag lite under tiden. Och hittar intressanta skrifter jag inte hade en aning om att vi hade, så nån sorts funktion fyller mitt långsamma pysslande. Och ett antal böcker fick rentav maken att utbrista i ett djupt menat – ‘släng!’, så det är bra.

Och jag lyckades få ihop en middag också, mitt i allt. Dessutom, och det känns lite hoppfullt, hör vi grannarna släpa lite. Men det är inte precis tomt där än.

Annars funderade jag i går kväll på hur lätt det är att vänja sig vid andra vanor, det här att sent på kvällen sitta i solnedgången och tugga på något lite närande och rentav ett glas vin till hands. Och då och då i mitt fall, att resa sig upp och tända en liten cigarill. Men i går kväll upptäckte jag att jag satt och tuggade på lite cashewnötter, som händelsevis fanns i skåpet. Det är kanske läge att återgå till lite mer strikta rutiner.

Och den började bra, efter våra förutsättningar. Maken sov i princip hela natten och när han varit uppe halv åtta, så tog jag mig upp så småningom. Laudes, gröt och så Yngste vid frukostbordet. Så fint. Och han pratade lite om ev planer framåt, så roligt.

Och nu är maken alldeles renskrubbad, han är så tacksam. Och innan frukosten ringde jag till kommunen. Det hade kommit en faktura på avlastningen, inga problem med den, fast det fanns en faktura till i kuvertet och den var på drygt sex tusen och jag fick hicka. Men den avsåg en helt annan person, någon hade tydligen haft problem med det här att lägga rätt papper i rätt kuvert. Jag förstod av kvinnan i växeln att jag inte alls var ensam om mitt ärende. Det är förstås smidigt att bara riva fakturan, men lite osäkert känns det allt. Hur ofta händer sånt här?

Sen ringde jag svärmors hyresbolag, som jag verkligen trodde att jag var av med då den första juni, men jag måste säga att den kvinna jag äntligen fick tala med nu, var precis så nonchalant som vid tidigare kontakter. Och när jag undrar vad vi ska göra nu, så säger hon att dom ‘kan forsla bort det’. Jo tack, men jag vill förstås gärna veta vad ‘det’ är, eftersom jag inte haft en aning om detta förråd. Jaha, fanns det någon tid jag kunde titta på det då? Jo då, ge mig bara en tid så. Så i morgon kl 11 ska jag titta, och jag hörde själv att jag nog lät väldigt kort i tonen, i sht när jag förklarade att jag aldrig hört talats om detta och hon svarar – ‘ja, vi visste inte heller’. Ursäkta mig, men det är ju deras fastighet, inte min. Mina svärföräldrar bodde där, inte jag. Och så frågade hon om jag kunde svärfars personnummer och jag sa, ganska behärskat, att eftersom han dog 2005, så har jag inte längre det i minnet, men hon kunde ändå hitta pappren till slut.