torsdag, 13 juli, 2017


– pizziolasåsen står och puttrar. Efter visst trassel, får man säga. Plötsligt vek sig paketet med passerade tomater och rann ut över spisen, men jag skrapade rätt snabbt bort det kladdiga och fortsatte. When the going gets though, the though gets going. Typ.

Och jag vacklar mellan att tycka att jag har det mesta under kontroll och att tänka – ‘det här går aldrig’. Det gäller både maten och flytten iofs. Maken tycker att jag ska ha förtröstan, han tror att jag klarar alltihop. Man kan varenda gång förvånas över hur varm kokande tomatsås blir, dessutom, och så enormt det stänker överallt. Jag kom ihåg att ta på mig förkläde iaf.

Sen ska jag sätta mig och skriva ihop en lista på vad som ytterligare behövs för att femton personer ska bli mätta. Fast Tvåan fixar det som ska ätas till kaffet.

blev lite omkastat i dag, jag har t ex inte öppnat datorn förrän för en halvtimme sen. Det gick det också.

Men efter dusch och laudes och grötkok och makens fixande, så var klockan så pass mycket att jag lastade in mina senaste tre svarta sopsäckar och styrde kurs på tippen och sen till Äldste för att städa ur bilen. Nu var den ju hyfsat ren, trots allt, den har ju bara varit hos oss i drygt fyra månader, men ändå. Och jag upptäckte en innovation, som jag inte märkt förut. Tidigare bilar har haft egenheten att gummimattan på förarplatsen då och då ger sig ut på vandring, men den här sitter fast på tryckknappar, som jag hoppas kommer att hålla. Fast först fattade jag inte varför jag inte kunde lyfta ut den. Och sen tvättade jag och tankade på hemvägen.

Och jag har varit på banken och ordnat upp hyresjoxet och på biblioteket och lämnat och lånat. Sen hade jag nån sorts insikt, så jag tog fram en bit limpa ur frysen i stället för att baka, som jag hade tänkt. Så just nu känner jag mig väldigt avslappnad. Och makens nya deodorant lyckades jag få tag på i postboxen innan någon annan vittjat.