tisdag, 11 juli, 2017


– plötsligt hittade jag skolkataloger från tidig ungdom. Ur gymnasiekatalogen ramlade tre bilder av klasskamrater (varför bara tre undrar jag fortfarande), K och B-M som jag delade lägenhet med sista året, jätterara kvinnor, och så Jan. Jag hade tre klasskamrater, som hette Jan, och inte kan jag påstå att han som ramlade fram var den mest avhållne ens av dom, jag minns att han hade en flickvän tjugo mil bort, som han hälsade på då och då. Han gillade hennes föräldrar också och hon kom till studentbalen och var en söt tjej, men problemet var att den gode Jan hade skaffat sig en lite yngre lokal flickvän också, som satt och såg olycklig ut hela kvällen, och vi andra var riktigt sura på honom. Ja ja, minnen hoppar upp. Och inte har jag minsta aning om vart han tog vägen sen. En annan av dessa Jan tänkte jag på i ett idrottssammanhang, som sändes i tv, och minsann – där stod han och var ledare. Lite märkligt.

Och sen hittade jag en samling riktiga kort från äldsta dotterdotterns dop, så fina bilder. Vi satt efteråt runt vårt stora bord och det var så roligt att se alla. Jag kom inte alls ihåg det där, så det var tur att det fanns bilder. Och morfarn, som dog för ett par år sen, sitter med henne i knät och skrattar, så fint.

Annonser

– eller snarare – jag gissade fel. Riktigt mycket fel. Det där med böcker och flyttlådor. Jag undrade ju om det skulle få plats med två eller tre hyllplan per låda. Ha ha ha, lite ihåligt så där. Det får plats ETT hyllplan. Ja, vi har ganska stora böcker i den hyllan, men ändå. Och rätt tungt blev det där ynka hyllplanet.

Det är bara att anpassa sig då. Många lådor blir det tydligen. Och så försökte jag fälla ihop en liten pall som stod i vägen för mitt staplande av lådor. Det gick inte. Jag har ett vagt minne av att när man väl kom på hur man gjorde så var det jättelätt, men dit kom jag inte. Jag klämde höger långfinger i stället. Jag misstänker att det kommer att bli fler klämda fingrar innan jag slår mig till ro med en prydlig bostad.

Just nu känns det frestande att slänga fler böcker f ö.

Dom senaste gånger jag pysslat med fötterna har jag haft det besvärligt att klippa tånaglarna. Som ett arv efter min far har jag väldigt rejäla tånaglar. Jag klipper makens också, så jag har jämförelsematerial. Och varenda gång har jag tänkt att jag ska köpa en sån där rejäl på apoteket, och i dag kom jag ihåg den. Så nu utgår jag från att det är lite tillvänjning nästa gång, men bättre blir det nog.

Och så har jag just klistrat igen ett kuvert, som jag ska bära med mig vid tillfälle, inte överlämna till postens ömma vård. Det är också en sorts lättnad, att avsluta något som gnagt längst där inne i minnet rätt länge. Det som kan räknas som mitt ansvar får jag hantera, andra får ta sitt, vad andra gör med olika sorters resurser kan jag inte hållas skyldig för.

Och Yngste hittade sina nycklar hit till lägenheten och postboxen.