i går kväll. Det gällde gardinerna, dom vi ska ha i nya sovrummet. Jag tänkte att det dels vore roligt att se hur pass mörkläggande dom är, dels är tanken att dom kanske behöver hänga ut sig lite. Hur som, kvart över elva började jag klättra på stolar för att ta ner det ‘draperi’ av lysande stjärnor som vi haft hängande vid fönstret mellan inglasade balkongen och rummet här. Naturligtvis var det inte så enkelt, kontakten låg under stapeln med nya flyttkartonger, som jag ställt just där. Men till slut gick det. Och gardinerna är verkligen väldigt mörkläggande, det blir alldeles säkert bra. Och dom får hänga där lite drygt tre veckor.

Och jag ska alldeles snart koka potatis, jag är så nöjd att söndagsmiddagen fanns i frysen.

Sen konstaterar jag att människor är som dom är. Jag råkade kommentera ett lite komiskt stavfel i en text upplagd på en hemsida – jag tycker att man ska korrekturläsa offentliga texter, men visst förstår jag att misstag kan ske överallt – men då var det förstås någon som var tvungen att tycka att jag är en översittartyp och som dessutom drog till med dagens text i kyrkan om att se flisan i grannens öga och inte bjälken i sitt eget. Tjosan. Det är väl tur att fromhet tar sig så påfallande uttryck.

Annonser