söndag, 9 juli, 2017


på dom här mörkläggande gardinerna. Han tyckte det blev mörkt. Jo, det var liksom tanken. Och vårt stora rum, där dom hänger nu, har faktiskt fyra fönster, som det kommer in ljus i, så jag tycker inte ens att man behöver treva sig fram, om man säger så. Och framåt kvällen blir det mörkare, även om vi inte har gardinerna där, så det får allt vara som det är. Han suckade mycket över detta. Och min förklaring att jag vill att dom ska hänga ut sig och dessutom vill jag att den där nya doften ska försvinna. Så hur man=jag gör, så kan jag räkna med att det blir fel.

Och jag tänker på veckan som kommer, det blir nog bra. Tandläkaren på onsdag, handlingslista med tanke på att maten till nästa måndag ska lagas, apoteket förstås, städa bilen, rensa bokhyllor, tippen en vända. Men det finns det som piggar upp också. Och jag sätter mig ner då och då och är tacksam för det som fungerar.

Annonser

– ger ett lite försonande skimmer åt många förfärliga ting. Jag sitter ju och läser om mordet på Gustav III, och kan inte hjälpa att jag blir lite fascinerad av Pechlin. Jag läste sen i wikipedia om hans allmänna liv, och det är nog svårt att hitta en mer sammansatt och intrigant person, även om man letar länge. Fast lite imponerande är han allt, där han sitter i fängsligt förvar, efter mordet. Hans medfängslade pratar och pratar och skriver sida upp och sida ner med bekännelser. Icke Pechlin. Han får fönstren förspikade, han får matransonen nedskuren, han tas ifrån sina pipor och tobaken, han väcks var tionde minut och så uppmanas han bekänna och en själasörjare skickas in och börjar förmana honom att den som står med ena benet på jorden och det andra i evigheten borde betänka allvaret. Då avbryter Pechlin och frågar hur många alnar tyg det kan gå ut till byxor, för den som står så, och själasörjaren inser att det inte blir så mycket av det där. Sen tar han för vana att sätta sig på hinken när bevakningen tar fram sin matsäck och han lägger inte på locket efteråt, så till slut flyttar man dasstunnan till ett annat rum. En mycket egenartad person, lättare att betrakta på rejält avstånd.

i går kväll. Det gällde gardinerna, dom vi ska ha i nya sovrummet. Jag tänkte att det dels vore roligt att se hur pass mörkläggande dom är, dels är tanken att dom kanske behöver hänga ut sig lite. Hur som, kvart över elva började jag klättra på stolar för att ta ner det ‘draperi’ av lysande stjärnor som vi haft hängande vid fönstret mellan inglasade balkongen och rummet här. Naturligtvis var det inte så enkelt, kontakten låg under stapeln med nya flyttkartonger, som jag ställt just där. Men till slut gick det. Och gardinerna är verkligen väldigt mörkläggande, det blir alldeles säkert bra. Och dom får hänga där lite drygt tre veckor.

Och jag ska alldeles snart koka potatis, jag är så nöjd att söndagsmiddagen fanns i frysen.

Sen konstaterar jag att människor är som dom är. Jag råkade kommentera ett lite komiskt stavfel i en text upplagd på en hemsida – jag tycker att man ska korrekturläsa offentliga texter, men visst förstår jag att misstag kan ske överallt – men då var det förstås någon som var tvungen att tycka att jag är en översittartyp och som dessutom drog till med dagens text i kyrkan om att se flisan i grannens öga och inte bjälken i sitt eget. Tjosan. Det är väl tur att fromhet tar sig så påfallande uttryck.