– utan större anledning, men jag inser att jag är alldeles väldigt trött nu. Det här planerandet och sorterandet har sitt pris. Och det har det på sitt sätt för maken också, hans närminne blir kortare, det mesta blir svårare. När det då kombineras med min trötthet blir det inte bra.

I går t ex, var jag uppe vid halv fem så där med maken i badrummet. Som vanligt, men ändå. Och sen gick jag upp efter halv åtta för att hämta ut den där tårtan vid halv nio, jag behövde ju ta på mig och läsa laudes och så, och sen kollade jag för säkerhets skull att maken sov när jag gick iväg, så att han inte skulle behöva till badrummet när jag var borta, och det fungerade. Sen åt vi frukost, maken rakade sig och jag gjorde klart det som behövde fixas. Sen sade jag att nu skulle vi åka. Då blev maken oerhört förvånad. Skulle vi? Redan? ja, ska man vara där till lunch och det tar en och en halv timme att åka, så får man ge sig iväg, en självklarhet för mig, men en total överraskning för honom. Och när vi har tio minuter kvar av resan, så berättar han förstås att han behöver gå till badrummet så fort vi kommer fram. Ja då, ingen press alls där, nej. Och vi kommer fram, jag parkerar bilen så att han ska kunna gå ut direkt på den stenlagda gången, men han blir ändå osäker. Inte kan jag gå här? Jo då. Men dörren är ju stängd, hur ska vi kunna komma in då? – Ja, jag kan rentav öppna den, när vi kommer närmare. Och så är det två, mycket låga, trappsteg upp till dörren. Hur ska jag kunna komma upp här? (Det spelar absolut ingen roll att dessa trappsteg forcerats många gånger förut) Och jag säger, inte så behärskat längre, att det kommer säkert att gå – ta tag i min axel, så kommer du upp. Och så kommer vi in i hallen och eftersom det där toalettbesöket var högt prioriterat nyss, så styr jag oss åt det hållet, men då undrar maken vad jag håller på med, för han har sett framför sig att han ska använda toaletten, som ligger i andra änden av huset, att använda den allra närmaste blir helt plötsligt ett problem då. Men jag förmådde honom att gå in där iaf. Och sen var vi beredda att hälsa på familjen. Och jag var mentalt uttröttad. Av i princip ingenting, jag inser det, men jag är inte så robust nu. Och alla dessa detaljer, som vårt vardagsliv består av, ser ju ingen annan.

Men jag kände i dag efter kyrkan att det var inte läge att stå med en social kaffekopp, jag behövde komma hem. På vägen köpte jag på mig jordgubbar så att jag ska kunna koka marmelad i eftermiddag, att ha i vinter.

Annonser