– nu är dom torra och försiktigt hopvikta. Jag hänger inte upp dom här igen, jag får se hur jag gör sen. Det är lite konstigt att sitta med synliga fönsterkarmar framför mig, men jag kanske vänjer mig. Och om jag nu inte vänjer mig, så är det tjugosex ynka kvällar kvar. Då räknar jag bort ev avlastning och så dom dagar maken och jag tillsammans är någon annanstans. Så lite tid är det. Tjugosex dagar.

Vi har inte flyttat så ofta maken och jag, så jag har inte precis rutin på det. När vi flyttade mellan andra och tredje gemensamma boendet, så var det ungefär som den här gången, dvs samma våningsplan i samma hus. Fast då flyttade vi till en något större lägenhet och Äldsta var två månader. Hon hade kolik dom där två första månaderna, så då var jag trött. Men även om det just när man står där med ett kolikbarn, så känns det som om tiden aldrig kommer att gå, men man förstår ändå att det troligen går över. Tröttheten nu vet jag inte riktigt hur jag ska hantera.

I morgon är det en ny dag.

Annonser