– så hade jag hoppat upp lite raskt och tagit min färdiga lista och trampat till maxi vid tio i åtta och så på hemvägen trasslat mig förbi kondiset. Nu blev det förstås annorlunda, jag tog mig en rask promenad före frukost till kondiset, solen sken och stenläggarna jobbade på, där på gatan. Efter frukost och när maken var klar, så kom jag iväg. Så här års är det åtminstone inte rastlediga skolbarn i affären, det är illa nog med alla dessa som varken vill eller kanske kan se eller höra att det finns många i affären. Och värst är det vid mjölken, då är man nästan klar, andas nästan ut – och där är det väldigt trångt och just där träffas folk, som troligen inte sett varann på tjugo år och nu måste ta ikapp denna tid. Och den stackars personalen ska plocka upp mer grejor från sina vagnar. Men jag tog mig fram och lastade på en osannolik last på cykeln, det blir så med 18 rullar toapapper på pakethållaren.

Och så köpte jag en postpåse. Maken var ju övertygad om att den där boken, som en kvinna ringde och tjatade om, blivit lämnad på den gångens boende och nu, i allt mitt rensande, hittade jag den. Och där hade vi lite olika förhållningssätt, maken och jag. Han tyckte det var så förtvivlat pinsamt att han sa – ‘det struntar vi i’, men det kan inte jag. Jag har köpt en postpåse och ska skriva en mycket kort, mycket ursäktande lapp och så skicka den till henne.

Annonser